Første Nordiske Elektroteknikermøde i København 1920

lantbruket är ingenting egen Higen märkligt eller nylt att anföra. Kraften användes tilis vidare endast för inom- gårdsbruket. Det viktigaste arbetet, åtminstone i de spann- målsproducerande bygderna är givetvis tröskningeh. Dess- utom finnas en hel del smärre kraftbehov vilka i allt större utsträckning ställas på elektrisk drift såsom vatten- pumpar, vedsågar, mjölkningsmaskiner, mejerimaskiner, kvarnar och krossar. I vissa bränslefattiga bygder har elektrisk kokning fått en viss utsträckning, ehuruväl icke på längt när i den utsträckning som t. ex. i Schweiz. Jordens bearbetning med maskinkraft är ett problem, som över heia världen biir allt mera aktuellt. Den sven- ska bygden är mängenstädes av sådan beskalFenhet att den med svårighet tillåter användande av maskinredskap för plöjning m. m., men i den mån så kan ske, har i Sverige liksom annorstädes oljedrivna plogar och trak- torer kommit till användning, på senaste tiden i allt större utsträckning. I den mån världens oljetillgångar hota att uttömmas, biir det emellertid allt nödvändigare att söka även på delta arbetsområde applicera den elektriska kraf- ten. I Sverige har man ägnat mycket arbete härät, utan att dock tills dato hava slutgiltigt löst problemet. Ett lovande uppslag är den av Hj. Cassel konstruerade elek- triska traktorn, utmärkt av en friluftstilledning med au- tomatisk uppspänning, med vilken lyckade försök hava blivit gjorda. Den äldre plöjningsmetoden med plogens släpande över fället medelst linor synes icke vara i stånd att visa några vidare utvecklingsmöjligheter. Givetvis skulle losningen av delta problem sårskilt för de vatten- kraftrika länderna hava en ofantlig betydelse. Ett annal arbetsfält för den elektriska kraften i jord, brukets tjänst, på vilket man ställt stora förhoppningar, är konstlad bevattning av fällen. Några utslagsgivande resultat äro dock icke att anteckna tilis vidare. Rörande de i Sverige använda elektrifieringssystemen ur teknisk synpunkt må några huvuddrag anföras. I sö- dra och mellersta Sverige har landsbygdens elektrifiering vuxit ut huvudsakligen kring de stora kraftverkskom- plexen, i främsta rummet statens, Trollhättan och Älv- karleby, jämte de två stora i södra Sverige arbetande, numera sammanslagna foretagen, Sydsvenska kraft a. b. och Hemsjö kraft a. b. I norra Sverige hava de natur- liga forhållandena fort till mera begränsat lokala distri- butionsanläggningar, anknutna till smärre, ofta helt små kraftstationer. Att under dessa omständigheter en mångfald system och spänningar vunnit insteg är lätt forklarligt. Emeller- tid tenderar utvecklingen synbarligen mot en standardise- ring, huvudsakligen efter tvänne linier. I södra och mel- lersta Sverige avgrenas som regel landsbygsnäten från de mycket högspända landsledningarna (40 000—70 000 volt) genom huvudtransformatorstationer, där omvandling till den för bygdenäten använda spänningen, i regel 20 000 volt, sker. Från bygdenäten tillföres energien till orts- näten och förbrukarna i regel genom nedtransformering i två steg, först till 3 000 eller 1 500 volt, slutligen här- ifrån till 220 volt (huvudspänning). Gent emot delta tre- spänningssystem har sårskilt i norra Sverige utvecklats ett tväspänningssystem, med som regel 10 000 volt på bygdeledningarna och direkt nedtransformering till för- brukningsspänningen, 220 volt. En mängd varianter lore- komma givetvis; de viktigaste torde vara trespänningssy- stem med 500 volt som mellanspänning och tväspännings- system med 380 volt som förbrukningsspänning. Kring det sistnämnda har stått och står alltjämt strid mellan fackmännen. Användandet av 380 volt innebär givetvis som regel en besparing i kostnader, gent emot 220 volt, i genomsnitt kanske c:a 10 %, under krigsårens mate- rialsvårigheter kanske 'mera. Å andra sidan utgör syste- mets kända större livsfarlighet en olägenhet, som icke kunnat helt och hållet kompenseras genom tekniska för- bättringar i detaljerna. Den mångfald av olika system och spänningar, som sålunda finnes, innebär givetvis åtskilliga olägenheter. På alla områden arbetas ju numera på åstadkommande av standardisering för att förbilliga produktionen. Standardi- sering i spänningar och system för landsbygden skulle betyda billigare transformatorer, maskiner och appaia- ter samt underlätta utbyten av material de olika näten emellan t. ex. vid växande anslutning. För ernående i möjligaste mån av enhetlighet och planmässighet i elek- trifieringsarbetet har i Sverige tillsats en K. Komitté, den s. k. elektrifieringskommittén, vilken sedan ett par år till- baka är sysselsatt med utredningar rörande lämpligaste sättet för de olika landsdelarnas elektrifiering. Förestän- daren för kommitténs tekniska byrå, ingeniör N. Ekvall, har bl. a. underkastat det nämnda 380-volt-spörsmälet in- gående granskning och beräkning. Han kommer till det resultat att 380 volt i många fall innebär väsentliga eko- nomiska fördelar och att det i sådana fall icke bör för- hindras att komma till användning, trots att därigenom enhetligheten icke befordras. Givetvis vore det av intresse att få höra vilken uppfattning man i denna fråga kommit till i våra grannländer. Att vid delta tillfälle gå närmare in på tekniska de- taljer, konstruktionssporsmål o. dyl. torde knappast vara lämpligt. Jag vill endast påpeka att här ett vidsträckt område ännu ligger öppet för herrar elektrokonslruktörer, när det gäller att på lämpligt sätt applicera den elektri- ska kraften i jordbruket och i hemmen. I det avseendet hava schweizarna under krigets tryck uträttat ganska my- cket, varav en del värdefulla resultat kom till synes på en specialutställning i Luzern i våras. En svensk före- gångsman i fråga om landsbygdens elektrifiering, chefen för Hemsjöbolaget, dr. Ekström, anser på grund av sina erfarenheter, att om gårdarna ordnas på ett füllt ratio, nellt sätt för den elektriska driften, energiförbrukningen kan komma upp till det tredubbla och mera mot vad som nu är fallet. Som det nu är ställt, är landsbygden en besvärlig kund för elektricitetsverken, och den ekonomiska sidan av landsbygdselektrifieringen allt annat än enkel. Lands- bygden konsumerar nämligen en i genomsnitt obetydiig energimängd, men kräver på grund av den korta utnytt- ningstiden en hög maximiefl'ekt. Till följd härav måste enhetspriset på den inköpta kraften bli högt, och lednings- näten bli förhällandevis dyrbara. För närvarande torde den svenska landsbygden icke konsumera mer än 30 ä 40 mill, kwh och vid en fullständig elektrifiering på sin höjd 200 å 300 mill, kwh. I förhällande till hela landets förbrukning, som torde ligga omkring 2 500 mill, kwh (2 300 år 1917) och ännu mer i förhällande till den totalt tillgängliga vattenenergien, som enligt senaste uppskattningen torde