Første Nordiske Elektroteknikermøde i København 1920

— 18 - Svenska statens kraftdistribution. Driftserfarenheter och utvecklingsplaner. Av överdirektör W. Borgquist. I följande foredrag lärnnas en koncentrerad redo- görelse för vid svenska statens kraftverk hittilis vunna erfarenheter i fråga om olika anläggningsdelars driftsäker- het ävensom för de huvudsakliga åtgårder, som vidtagits för att förbättra driftsäkerheten. I samband härmed un- dersökes i vad mån man med hänsyn till redan uppnådda resultat kan päräkna fullgod driftsäkerhet vid de projek- terade stamlinjeföretagen. Svenska staten har för närvarande fyra stora kraft- distributionssystem: Trollhätte, Motala, Älvkarleby ocli Porjus kraftverk. Den sammanlagda maskineffekten i dithörande kraftsationer är c: a 250.000 kilowatt. An- läggningarna omfatta för närvarande ett trettiotal större generatorenheter, c:a 300 transformatorer om 100—5.000 kVA samt c:a 5.000 km högspänningslinjer, varav c:a 1100 km för 70 å 80 kV driftspänning, c:a 800 km for 40 å 50 kV och c:a 3100 km för 10 å 20 kV. De forstå av dessa anläggningar togos i drift för 10 år sedan och i genomsnitt har man nu 6 å 7 års drifts- erfarenheter från anläggningarna. Det må i korthet fastställas, att driftsäkerheten vid själva vattenkraftanläggningarna inci. tur- binerna varit nära nog idealisk. Med rimliga kostnader för isavledare och isgrindsuppvärmning kan man prak- tiskt taget undgå alla driftinskränkningar for denna del av en hydroelektrisk anläggning. Våra vattendrivna generatorer utvisa liknande gynnsamma driftresul- tat. På 135 generatorår har jag antecknat 1 st. stator- lindningsfel, 2 st, rotorlindningsfel, vilka för övrigt berott på ogynnsamma yttre omständigheter, och 1 st. mekaniskt fel. Anmärkas bör att större delen av dessa generatorer utan mellankoppling av transformatorer mata luftled- ningsnät och sålunda äro utsatta för atmosfäriska över- spänningar. Det är först då vi overgå till transfor- matorer, stäliverk och högspänningslin- j e r, som vi få att göra med några verkligen besvärande störningar. Jag brukar med hänsyn till orsaken indela våra stör- ningar i fyra kategorier: personalfel, fel på grund af å ver- kan, mekaniska fel och elektriska fel. Till personalfelen räknar jag felmanövrering, felinställning av reläer o. d. Det kan icke nekas att sam- tidigt som frekvensen av materialfel minskats har frekven- sen av personalfel tidtals tenderat att ökas, så att i med- eltal 2 å 3 st. — visserligen korta — avbrott per abon- nent och år i regeln uppstått av denna orsak. I någon mån torde detta bero på driftens större omfattning, men framför allt på den under senate år alltmer framträdande svårigheten att erhålla kunnig personal. Det fordras tyd- ligen icke endast att vi arbeta på fulländning av vår tek- niska materiel och göra våra anläggningar möjligast enkla, utan jämväl att vi på allvar taga itu med uppfostran och fulländning av den mänsliga materielen. Det fordras med andra ord skolor för elektriska maskinister lika väl som för ångmaskinister. Ä v e r k a n i brottslig avsikt har relativt sällan före- kommit. I våra tider kan man dock icke blunda för den risk som ur denna synpunkt vidlåder långa kraftlednin- gar. Jag observerade för någon tid sedan i Ruhrområdet en kraftledning, vårs kopparlinor — sannolikt efter kortslutning med en järnkedja — helt enkelt stulits bort av spartakisterna. — Av mera oskyldig men dock förarg- elsebringande art är den åverkan, som ofta uppstår vid trädfällning och stensprängning invid linjerna. Rikligt tilltagna skogsgator äro därför oundgängligen nödvändiga vid viktigare linjer. Av de i allmänhet rätt oväsentliga mekaniska f e 1 e n vid transformatorstationerna torde här endast de Dristfälligheter förtjäna omnämnas, som någon gång upp- stå vid transformatorernas kylvattenspiraler; dessa äro sårskilt farliga därför att de kunna leda till overledning niellan hög- och lågspånningsiindningarna med ty åtfol- jande risk för förödelse vid lägspänningsanläggningen. Er- farenheten lär att dylika fel kunna uppstå under driften vid skarvar eller krökar även om spiralerna tryckprovats vid verkstaden med vatten av några atm. tryck. Lämp- ligt torde vara att overgå till provning med tryckluft av t. ex. 10 atm. med spiralen nedsänkt i olja eller vatten, då även de minsta fel giva sig tillkänna, samt att eventuellt upprepa detta prov, som är mycket lätt att utföra, även efter transi'ormatorernas igångsåttning. Vid vattenfailsstyrelsens primårlinjer hava mig veter- ligt stolpskador endast förekommit vid två tillfällen. Vid en äldre med veka bärstolpar utrustad hängisolatoriinje hade den stag ånde jordlinan skarvats icke i stolparna utan ute på spannet. Under en snöstorm brusto några dylika skarvar med den påfoljd att en del stolpar brötos ned. Vid det andra fallet föranleddes stolpskadan av grov vårdsioshet vid utbyte av linorna och inskränkte sig till toppen å en stolpe. De normer som tillämpas för stolpberäkning synas sålunda i stort sett hava varit be- tryggande trots att normerna från början uppställts utan att någon särskild hänsyn tagits till is- och snöbelastning- ar, vilka för ett tiotal år sedan icke ansågos förekomma vid högspända kraftledningar. På grund av sistnämnda uppfattning blevo åtskilliga av vattenfailsstyrelsens forstå kraftledningar utförda med väsentligt större — i enstaka fall infill 100 procent större — spänvidder än som vatten-