Første Nordiske Elektroteknikermøde i København 1920

failsstyrelsen nu anser forenligt med riskfri drift. Numera söka vi begränsa spännvidden till 80 meter vid 16 mm3 area1) 125 » » 25 » » 160 » » “35 » 225 » » 70 » » Driftsäkerheten är emellertid i sista hand en ekono- misk fråga och en lämplighetsfräga och vi hava även i senare tid i vissa fall ansett oss böra något frångå dessa strängare nonner samt använda något större spännvidder för ernående av billigare linjer och minskad åtgång å isolatorer och koppar. Detta var framför allt behovligt under kriget. Etter det ovan sagda bör det icke väcka forvåning att vi vid vissa linjer haft linbrott på grund av mekanisk overbelastning. Det är märkvärdigare att dessa linbrott varit så relativt få. Detta beror naturligtvis till väsent- lig grad därpä att hårddragen koppar kan, utan att dess brotthållfasthet nämnvärt påverkas, tillfälligtvis belastas väsentligt utöver proportionalitetsgränsen (upp till 30 ä 35 kg per mm2). Genom insättning av nya stolpar å alia exceptionellt långa spann och genom successivt utbyte av klenare ledningar mot grövre sådana hoppas vi framdeles alldeles komma från dessa mekaniska fel. Ett av de svåraste mekaniska problemen vid en kraft- ledning är den inbördes placeringen af ledningarna å en stolpe. Vid stödisolatorlinjer med måttlig spännvidd är clenna fråga av mindre betydelse, ty ledningarna röra sig vid dylika ledningar nästan likformigt, även om de ut- sättas för ojämna snö- och isbelastningar. Vid hängisola- torlinjer är däremot frågan betydligt mera komplicerad, emedan linans upphängningspunkter äro rörliga i linje- riktningen. Det är numera allmänt bekant, att man vid rimfrostbelastning lätt erhåller kontakt mellan ovanför varandra liggande ledningar, om den undre ledningen bit- vis avlastas från sin rimfrost, i synnerhet om detta sker hastigt, medan den övre ännu är belagd med rimfrost. I någon mån kunna liknande foreteelser uppkomma i hori- x) Sedan detta foredrag nedskrevs, hava vattenfallsstyrelsens linjer varit utsatta för tvenne starka isbarksstormar, näm- ligen den 17 januari och 23 oktober 1921. Sårskilt den se- nare stormen var mycket våldsam och medförde isbarks- belastningar, som tidigare icke torde ha uppträtt å kraft- ledningar i Sverige. Så uppgick t. ex. isbarksdiametern å primärlin jerna inom Trollhätte kraftverks distributions- område till 75 å 90, i undantagsfall 110 mm, med en volymvikt av 0,6 å 0,5 vid en samtidig maximal vind- hastighed av cirka 30 m/sek. Dessa belastningar äro 50 å 100 % större än de, som tidigare iakttagits å kraftled- ningar. Vid dessa tillfällen inträffade även ganska om- fattande skador å primärlinjerna, dock huvudsakligen å de äldre Trollhättelinjerna, vilka byggts efter lindrigare normer än dem, som senare tillämpats vid vattenfalls- styrelsen, och dår, som ovan angivits, spännvidderna vä- sentligt överstiga dem som numera tillåtas för nya linjer. På grund av erfarenheterna från dessa stormar komma de hittilis använda normerna att något skärpas beträffande Trollhätte kraftverks linjer, sårskilt för sådana delar av linjerna, som äro belägna å mera utsatta sträckor, t. ex. å öppna slätter eller kala berg, och dår linjeriktningen är vinkelrät mot den under snöstormar förekommande vindriktningen. sontal riktning, om ledningarna belaggas med olikformigt lager av isbark och utsättas för storm vinkelrätt mot linjen. Med hänsyn till denna sammanslagningsrisk undviker man numera vid hängisolatorlinjer att lägge ledningar mitt över varandra och bör i möjligaste män söka placera led- ningarna i ett och samma horisontala plan. Dessa syn- punkter voro okända i början av vattenfallsstyrelsens verksamhet, och därför blevo de första hängisolatorlin- jerna i detta avseende olämpligt byggda med den päföljd, att emellanåt sammanslagningar förekommit. Vi hava fun- nit det lämpligast att omändra isolatorplaceringen, och detta har kunnat verkställas med ganska måttliga kost- nader. Vattenfallsstyrelsen har genom särskilda sakkunniga låtit granska dessa erfarenheter och uppställa forslag till reviderede linjenormer, vilka nästkommande vinter bliva tilig ängliga i tryck.1) Over huvud taget torde de mekaniska felen vara lätt överkomliga. Det är de el e k-1 r i s k a f e 1 e n, som både till antal och beskaffenhet bereda mest svårigheter. Jag gjorde för några år sedan en sammanställning over de elektriska feiens fördelning på årets olika måna- der. Det visade sig, att under vintermånaderna inga andra fel förekommo än sådana som berodde på uppenbar fel- tillverkning. Felfrekvensen ökades under vårmånaderna, nådde silt maximum under sommarens mitt och avtog suc- cessivt under hosten. Detta bekräftar till fullo, att det är de atmosfäriska överspänningarna, som föranleda de elek- triska felen i våra anläggningar, och att det i stort sett endast är dessa vi hava att frukta för. Det är ju det svåra i saken, att man relativt litet kän- ner till storleken och karaktåren hos de atmosfäriska över spänningarna. För att vinna ökad klarhet i detta hän- seende har vattenfallsstyrelsen under de tre sista somrarna gjort omfattande kontinuerliga mätningar av luftpotentia- len i närheten av Uppsala. Dessa försök hava utförts av Doktor H. Norinder och skola under den närmaste tiden publiceras2). Mätningarna hava givit vid hånden, att den atmosfäriska potentialgradienten i närheten av jordytan under äskväder är enormt mycket större än man förut uppskattningsvis antagit (nämligen högst c:a 20 kV per meter). Det har vid ett tillfälle uppmätts 275 kV spän- ning per meter (motsvarande 200 kV effektiv sinusformad växelspänning). Detta förefaller ju rätt dystert. Det bör emellertid nämnas, att i närheten av mätningspunkten befintliga och för 200 kV provspänning isolerade anlägg- ningar under äskvädret i fråga arbetat utan störningar, vilket tyder på att blixturladdningarna skett relativt lång- samt. Våra försök hava hittills varit närmast inriktade på registrering av potentialgradientens storlek och åskvå- dersfältens utbredning, men det har ytterligare på sista tiden utarbetats en metod för noggrann analys av fält- styrkans förändringar vid blixturladdningarna. Om dessa 3) Tekniska Meddelanden från Kungl. Vattenfallsstyrelsen Ser. E. N:r 2 Utredningar och forslag till normer for elek- triska linjebyggnader Stockholm 37s 1921. Pris 12:— kr. genom AB. Fritzes Hovbokhandel, Stockholm. 2) Tekniska meddelanden från Kungl. Vattenfallsstyrelsen Ser. E N:r 1 H. Norinder: Undersökningar over det luft- elektriska faltet vid äskväder. Stockholm 16/i 1921. Pris 5;— kr. genom AB. Fritzes Hovbokhandel, Stockholm.