Første Nordiske Elektroteknikermøde i København 1920

År: 1922

Forlag: Elektroteknikermødets Organisationsudvalg

Sted: København

Sider: 176

UDK: 621.3(063) St.F.

Emne: Trykt hos J. Jørgensen & Co. Ivar Jantzen

Med Understøttelse fra H.C. Ørsted Komiteen og H.C. Ørsteds Hundredeaarsfond.

Søgning i bogen

Den bedste måde at søge i bogen er ved at downloade PDF'en og søge i den.

Derved får du fremhævet ordene visuelt direkte på billedet af siden.

Download PDF

Digitaliseret bog

Bogens tekst er maskinlæst, så der kan være en del fejl og mangler.

Side af 180 Forrige Næste
— 20 försök lyckas, torde man erhålla väsentligt bättre förut- sättningar för de atmosfäriska överspänningarnas bedö- mande. Vid vattenfallsstyrelsens tidigare anläggningar har i stort sett eftersträvats en viss jämn enligt dåvarande be- grepp riklig isolationshållfasthet. Vid dessa anläggningar hava isolationsfel framför allt uppträtt å linjerna. De förhällandevis färre stationsfelen hava varit ganska jämt fördelade på ställverkens stödisolatorer och genomförin- gar samt i vissa fall transformatorerna. Vid våra senare anläggningar hava vi strävat efter en så fördelad isolationshållfasthet, att feien skulle kon- centreras till ställverkens stödisolatorer, som sålunda, om än i och för sig kraftigt isolerade, dock skulle vara den svagaste punkten i anläggningarna. Alla genomföringar skulle vara utförda med större isolationshållfasthet, eme- dan de föranleda mera långvariga avbrott, om de skadas, så ock alia serie-apparater för strömmen. Transformator- lindningarna skulle for kortvariga överspänningar vara ännu säkrare än transformatorernas genomföringar. Linje- isolatorerna skulle slutligen vara möjligast överstarka. Del är samma normer, som sedermera preliminärt accep- terats av Svenska Teknologforeningen. Driftresultaten hava så tillvida stämt med våra av- sikter som felen med få undantag koncentrerats till sta- tionerna, utan att dock feien därstädes blivit avsevärda till antalet. På grund av att en del under de senaste krigsåren levererad materiel, bl. a. vissa transformatorer, icke motsvarat våra fordringar, hava dock fei förekom- mit även på andra delar än stödisolatorerna. Emellertid kommer denna sämre materiel att utbytas eller förbättras, så att vi om möjligt nå vad vi åsyftat. Vi arbeta utan hornåskledare eller liknande över- spänningsskydd i våra under senare år byggda anlägg- ningar. Det har ofta riktats till mig den frågan, varför vi icke föredraga att använda direkt jordade hornåsk- ledare som skydd i stället för våra ställverksstödisolato- rer, som vi ju dock kunna få förstörda. Skålen härtill äro dels att hornåskledarna, om de skola utgöra tillför- litligt skydd för ställverket, måste inställas på högst c:a 80 procent av ställverksisolatorernas överslagsspänning, d. v. s. att man måste icke oväsentligt sänka säkerhets- ^raden hos anläggningen, dels att hornåskledare med luftgniststräcka på grund av mindre gnistförsening bliva känsliga även för sådana mycket kortvariga överspän- ningar, som äro praktiskt taget ofarliga för övriga an- läggningsdelar. På grund av båda dessa forhållanden skulle man med hornåskledare erhålla urkopplingar i många fall, då man eljest skulle sluppit ifrån sådana. BeträfTande den använda materielen må i övrigt an- föras följande. I våra anläggningar hava vi i drift ett 50-tal större enfastransformatorer om 4 000 å 5 000 kVA och 50—70 kV. Sex av dessa hava levererats utan till- börlig säkerhet mot kortslutningar och måste ombyggas. Å övriga enfastransformatorer, representerande c:a 250 transformatorår, hava hittilis icke förekommit mer än ett elektriskt fel. Vid vissa leveranser av trefasiga trans- formatorer for 50 kV och 1 000 å 2 000 kVA, har det hel- ler aldrig förekommit elektriska fel och förhällandet är ungefär detsamma vid 70 kV systemet. Andra leveran- ser av trefasiga transformatorer för dessa spänningar, härrörande dels från de tidigaste anläggningarna, dels från krigsåren, visa däremot en oerhörd felfrekvens -— c:a 40 fei per 100 transformatorår. Vid våra massbeställningar av tertiärtransformatorer för 20 kV och c:a 100 kVA, hava vi haft liknande varie- rande resultat. Vi ha leveranser, fullgjorda i början av kriget, där det icke förekommit något enda fel eller där felfrekvensen utgjort 2 å 3 fei per 100 transformatorår. Andra leveranser efter samma normer, men fullgjorda under slutet av kriget, uppvisa 15, 25, 40 resp. 65 fel per 100 transformatorår. Jag anser mig därav kunna draga den slutsatsen, att vattenfallsstyrelsens normer för transformatorer, som icke väsentligt avvika från de preii- minärt av Svenska Teknologforeningen antagna, vid sam- vetsgrant och ur mekanisk synpunkt gott utförande läm- na ett tillfredsställande resultat, men att de dock icke äro strängare än att man under vidriga forhållanden riske- rar'att få mindre goda transformatorer. Det synes vidare vara möjligt att till rimligt pris erhålla transformatorer med endast 3 procent felfrekvens eller därunder. Man kan allt- så uppställa fordran på så låg felfrekvens för goda trans- formatorer. För egen del skulle jag vil ja bland medel- måttiga transformatorer inrangera alla, där felfrekvensen ligger mellan 3 och 10 procent, och med undermåliga be- teckna alla sådana, där felfrekvensen är större än 10 pro- cent. Vad ställverken beträffar har driftstörningsstatistiken visat betydelsen av att strömtransformatorerna för mindre avgreningar utföras med så riklig lindningsarea, att de tåla förekommande kortslutning ar och att oljemotstånd böra utföras och kontrolleras med den största omsorg på grund av deras benägenhet att vilja förorsaka olje- eldsvådor. Fel å oljeströmbrytare hava varit ytterst sällsynta och brytningarna synas forsiggå med den största lätthet vid de högre spänningarna — 40 kV och därutöver. Vid de lägre spänningarna — 6 och 10 kV — äro brytnings- svårigheterna uppenbarligen väsentligt större, och exem- pel finnas på strömbrytareexplosioner, där alltför små typer använts. Samtliga våra högspänningslinjer för 40 kV och spän- ningar därunder samt en del av våra 50 kV linjer äro byggda med stödisolatorer. Dessa isolatorer hava visat sig jämförelsevis goda, infill dess vi för några månader sedan vid foretagen inspektion av vår äldsta stödisolator- linje, byggd år 1908, överraskades av att c:a 3 procent av isolatorerna under sist förflutna året erhållit mindre de- fekter, så att de behövde utbytas. Om detta utgör ett fore- bud till att samtliga stödisolatorer vid liknande åld?r skola bliva sjukliga, vill jag lämna därhän. Naturligtvis hava vi icke kunnat ernå samma driftsäkerhet å stödiso- latorlinjerna som på våra nyare hängisolatorlinjer. Detta är ju med hänsyn till stödisolatorns begränsade överslags- spänning icke möjligt. Emellertid hava vi kommit där- hän, att de elektriska feien, bland vilka jag medräknar alia fel, vilkas anledning icke kunnat konstateras, uppgått till ett fei per 80 km.år. Å vissa med trämaster byggda 40 och 50 kV ledningar har driftresultatet i det närmaste varit lika gott, men däremot hava de med järnstolpar byggda 50 kV ledningarna utvisat ett betydligt större antal fei. Så har exempelvis antalet elektriska störningar å den 70