Første Nordiske Elektroteknikermøde i København 1920

— 21 km länga dubbellinjen Trollhättan-Skara utgjort ungefär ett fel per 20 km.år. För 70 kV linjerna hava genomgående använts häng isolatorer med normalt 6 enheter i serie, och för 50 kV linjerna hava ävenledes hängisolatorer i stor utsträckning kommit till användning. Det skulle fora mig alltför langt, om jag försökte här i detalj redogöra for vårt arbete be- träffande dessa hängisolatorer. Nämnas bör emellertid att de isolatorer, som redan för c:a 10 år sedan anskaf- fades för vissa Trollhättelinjer, ännu äro i drift och ut- visat en måttlig felfrekvens, ehuru det visat sig vara lämp- ligast att överflytta dem till linjer med måttlig lednings- area på grund av isolatorernas relativt låga mekaniska draghållfasthet. Samma gynnsamma resultat synes hava uppnåtts vid åtminstone flertalet av de leveranser, som verkställts fr. o. m. 1914, ehuru väl några under de se- naste krigsåren levererade partier visat sig vara av sämre kvalitet. Däremot hava isolatorer, som beställts under åren 1912 og 1913 varit av så dålig beskaffenhet, att de genomgående måst utbytas. Skillnaden i driftresultat torde intimt sammanhänga med säväl formgivningen å isolatorerna som sattet for hopkittningen. Tiden tillåter mig dock icke att längre uppehålla mig vid denna utom- ordentligt viktiga fråga. Å de med 6-klockiga isolatorer försedda linjerna hava driftresultaten varit utmärkt goda. Mig veterligt har på hela vattenfallsstyrelsens nät endast förekommit tre avbrott på grund av isolatorfel. Det to- tala antalet störningar vid 70 kV linjerna har för övrigt vid Porjus kraftverk icke uppgått till mer än ett fel per 100 km.år och vid Älvkarleby till endast ett fel per 500 km.år. I motsats därtill har driftresultatet vid linjer med 2- och 3-klockiga hängisolatorer varit tämligen medel- måttigt, vilket dock till stor del kan bero på att ifråga- varande linjer hava varit belägna vid västkusten och därför utsatta för salthaltiga stormar. I själva verket har antalet störningar å linjen mellan Trollhättan och Göteborg fore dennas ombyggnad uppgått till icke mindre än ett per 6 km.år (alltså c:a 100 ganger flera än å Älv- karleby kraftverks 70 kV linjer) och därvid har största antalet bestått av isolatorfel. Ifrågavarande isolatorer utbytas emellertid nu mot 5-klockiga hängisolatorer. Den på grund av driftstörningar förlorade drifttiden kan i viss mån anses vara ett målt på driftsäkerheten. Jag vill icke underlåta att nämna, att denna förlorade drifttid i genomsnitt varit rätt avsevärd, nämligen c:a 0,2 procent, d. v. s. 17 timmar per år, men vid bedömandel av dessa siffror må hänsyn tagas därtill, att man otvivel- aktigt kunde till stor del hava undvikit dessa störningar, ifall man från början förfogat över den nuvarande erfaren- heten och man vidare under kriget kunnat erhålla ma- terial i obegränsad omfattning och slutligen samt fram- för allt verkligen haft grund till att eftersträva en full- komlig driftsäkerhet. Det lönar sig nämligen icke alltid att allt för mycket skärpa driftsäkerhetsfordringarna. Abonnenter, som äga egna reservcentraler, vilja mången gång hellre hava kraften levererad medelst enkelledning, även om det med hänsyn till överföringslängden skulle behövas dubbelledning för ernående av fullgod driftsäker- het. Och många andra dylika exempel kunna anföras. Allt som allt synas driftresultaten giva vid hånden, att man kan med rimliga kostnader åstadkomma både driftsäkra linjer och driftsäkra stationer, även om man vad linjerna beträffar eventuellt får räkna med regelbun- den inspektion av isolatorerna och utbyte av skadade en- heter. Delta utbyte är visserligen rätt tidsödande och vållar en del kostnader, men sedan man lärt sig att under- söka isolatorerna på spänningsförande linjer låta sig dylika utbyten verkställas utan större svårighet även å enkellinjer. Med stod av de gjorda erfarenheterna har vattenfalls- styrelsen ansett sig kunna med god tillförsikt projektera ett stamlinjenät genom Sverige for sammanknytning av statens kraftstationer i mellersta och södra delarna av landet och för framtida overforing av energi från nordliga till sydliga delar av landet. Den forstå delen av detta stamlinjenät, nämligen ledningen mellan Trollhättan och Västeräs, är nu under byggnad och skall tagas i drift i slutet av nästa år. Den bygges med järnstolpar (på vissa sträckor betongstolpar) för 4 linor av 300 mm2 area och 200 kV spänning, ehuru tillsvidare endast 70 mm2 linor komma att uppläggas och endast 130 kV spänning skall användas. Inom ett fåtal år torde denna linje komma att fortsättas från Våsterås norr ut till de vattenfall, staten åger i nedre Norrland, för overforing av kraft från dessa till mellersta Sverige. Ytterligare är tänkt, att stamlinje- nätet skall kompletteras med ledning dels från Troll- hättan till Skåne, dels från Örebro till mitten av Öster- götland, ehuru den lämpliga tiden för dessa ledningars byggande ännu icke kan fastställas. Den ekonomiska för- utsättningen för dessa kraftledningar är i forstå rummet, att ett tillräckligt energibelopp behöver överföras. En kraftledning för 200 kV bör bliva ekonomisk, då kraft- beloppet uppgår till 50 000 å 100 000 kW, en kraftled- ning for 130 kV vid ungefär hälften av detta belopp. En annan föga mindre viktig förutsättning är, att man kan påråkna fullgod driftsäkerhet, och att detta är möjligt hoppas jag hava visat med de här anförda erfarenheterna.