Beretning Om Den Tekniske Og Hygiejniske Kongres I Kjøbenhavn
Den 24.-27. Juni 1903

SEKTION VII 201 Wasa. Också i denna stad med 15 892 innevånare hafva under längre lid undersökningar och förarbeten för en vattenledning egt rum, dock har förf. icke lyckats er- fara, på hvilken standpunkt de f. n. befinna sig. Såsom af ofvanstående relation framgår har i Fin- land under de scdnaste åren en icke obetydlig lifaktig- hel i vattenledningsbranchen gjort sig gällande, isynner- het om man besinnar, alt bland landets 37 städer en- tlast 8 räkna ett större innevånareantal än 10 000, att (leras tillgångar öfverhufvudtaget äro begränsade, och att de närvarande forhållandena förvisso icke äro gyn- samma för uppkomsten af slika kostsamma företag. Om vatten- och afloppsledningar i Sveriges stader. Kaptajn F. V. Hansen. Herr Ordförande! Mina herrar! Bland de anordningar, hvilka i vår tid företagas för att befrämja heisa och välbefinnande für innevånarne i våra städer och samhällen, intaga utan tvifvel de all- männa vatten- och afloppsledningarna ett af de främsta rummen. Jag har därför trott det vara af intresse att på denna tekniska och hygieniska kongress och inför (less sektion för stadshygien (Byhygiejne) lemna en kortfaltad öfversigt af Sveriges allmänna vatten- och afloppsledningsanläggningar, deras utveckling och deras nuvarande tillstånd samt de grundtankar, som vid deras utförande varit och äro bestämmande. Vid midten af förra århundradet funnos i vårt land inga vattenledningsanläggningar, åtminstone icke i modern mening. Till dylika kunna nämligen icke räknas de enkla, vanligen af borrade trästockar utförda vattenledningar, hvilka framförde vatten från nägon källa eller dylikt till inom samhället anordnade enstaka vattenposter eller oflentliga torgbrunnar, och med hvilka åtskilliga stader såsom Göteborg m. fl. redan ganska tidigt voro utrustade. Visserligen anlades i Upsala redan år 1649 en sedermera af den berömde Olof Rudbeck förbättrad och tillökad vattenledning med högreservoar och rörnät af trästockar, men denna anläggning förföll snart och utgör entlast ett bevis på framsyntheten hos dess upphofsman. Ännu sämre var det ställdt med anordningarna för spillvattnets afledande. Hvad som icke helt enkelt tömdes utanför husknuten, borlleddes i öppna ränn- stenar, diken o. d., och underjordiska ledningar hörde till sällsyntheten. Hvad som nu finnes gjordt inom Sverige på hit- hörande områden är sålunda tillkommet efter 1800- talets midt eller närmare bestämdt efter 1858, då hufvudstaden Stockholm påborjade anläggning af en central vattenledning. Denna vattenledning liksom de närmast därefler utförda i Göteborg, Karlskrona, Jönköping, Malmö in. fl. stader planlades holt och hållet efter engelskt mon- ster och afsågo i allmänhet uppsamlande af ytvatten samt deltas rening genom »konstgjorda« sandbäddar. Detta var ock helt naturligt, eftersom banbrytarne på delta område inom Sverige, sedermere landshöfdingen Leijonanker, seden öfversten Richert, båda nu aflidne, samt nuvarande byggnadschefen i Stockholm, Alrutz, gjort sina forstå studier i ämnet i England, som då var forgångslandet i detta afseende. Så småningom gjorde sig dock Danmarks och Tysklands inflytande gällande, och uppmärksamheten riktades allt mer på fördelarne af att tillgodogöra det oftast ur sanitär syn- punkt otadliga grundvattnet. Numera tordc ingen svensk tekniker skrida till uppgörande af elt vattenlednings- förslag utan afsigt att först utröna, huruvida grund- vatten af lämplig beskaffenhet och i tillräcklig mängd kan erhållas till måttligt pris. På allra senaste tid har man till och med sökt att på konstgjord väg öka grundvattensförekomsterna genom att i naturliga grus- bäddar inleda ytvatten, hvilket vid langsam gång genom sand- och gruslagren skall afsätta sina föroreningar och antaga samma temperatur som det egentliga grund- vattnets. Så sker exempelvis i Göteborg, dar enligt forslag af civilingeniør Richert en del af stadens vatten- behof sedan år 1899 fylles på denna väg. I stort sedt kan man saga, att omkring hälften af Sveriges nuvarande vattenledningsanläggningar helt eller delvis fora grundvatten; en omståndighet, som år så mycket anmärkningvärdare, som betingelserna härför i större delen af vårt land äro långt ogynsammare än i exempelvis Danmark och Tyskland. Närmare uppgifter om anläggningarna återfinnas i den bilagda tabellen, hvilken upptager de data, som kunnat inisamlas efter 1901 års utgång, och till hvilken intresserade hänvisas. Man ser dåraf bland annal, att af Sveriges 93 stader 53 st. eller omkring 57 procent år 1901 voro försedde med fullständiga vatten — och afloppsledningar, eller med endera. Sedan nyssnämnda år hafva emellertid åtskilliga anläggningar tillkommit, liksom ock flera f. n. äro under utförande. Bland dessa senare må nämnas Stockholms nya vattenverk, soin skall hemta siti vatten 17 km. från staden och som, oberäknadt jordförvärfvet, betingar en anläggnings- kostnad af millioner kronor. I delta sammanhang kan det af naturliga skill ej blifva tal om några närmare beskrifningar öfver de olika anläggningarna utan endast om de allmänna grund- satser, som tillämpats, och de inest anmärkningsvärda sporjsmål, som varit under debatt. Ytvattnets rening sker i Sverige nu som för elt halft sekel sedan hufvudsakligen genom konstgjorda sandfilter, hvilkas bäddar dock något växla i sin sam- mansättning och anordning. Ett stort antal fllterverk använda i likhet med Stockholm en ganska stor mäk- tighet på den filtrerande sanden, 1 — 1,5 meter, och anordna den underliggande silbädden af på tegelkanaler lagda tunna skift af groft grus eller »singel«. Den djupa sandbådden och flltermaterialiets goda beskafFen- het tillskrifva vi i icke ringa mån fortjenesten af de goda filtreringsresultat, som vunnits. Erfarenheten har också lärt, att den öfversta »huden« på sandens yta ej ensamt åstadkommer vattnets rening, utan att äfven de dj upare lagren hårvid medverka. Ett slående bevis härför är, att exempelvis vid Stockholms filter, vattnets bakteriehalt efter rensningen eller »huden«s aftagande icke ökas, hvarför filtratet efter rensningen också genast användes. Detta står i full strid mol de åsigter, som galla i Tyskland, och som gifvit upphof till motsvarande bestämmelser i de allmänt bekanta tyska »grundsatserna för filtrering af ytvatten«. Å andra sidan öfverens- stäinnier vår erfarenhet fullständigt med den lyska i afseende på perioden närmast efter elt filters påfyll- ning med ny sand, ty då har filtratet länge hög bak- teriehall och får icke användas, förr än filtret behörigen mognat. Har filterbäddarnas lekniska anordning föga förändrats, så hafva däremot oerhörda framsteg gjorts beträffande kunskapen om de processer, som forsiggå i dessa bäddar, och om filtreringens rätta handhafvande. Under det kännedomen i dessa i’unnen förut var helt empirisk, hafva först de kemiska och sedan de bak- teriologiska och biologiska undersökningarna härut- innan spridt elt Ijus, som satt vederbörande i stand att på ett füllt vetenskapligt sätt sköta och kontrollera den gamla bepröfvade reningsnietoden. Det fortsatta studiet af vattnets flora och fauna tordc helt säkert ännu komma att lemna vigtiga upplysningar i detta hånseende. Till filtreringsteknikens framsteg höra ock de anordningar, hvarmed filtrerna numera alltid utrustas för öfvervakande och regiering af filtreringshaslighet, inotstånd i sandbädden m. m. 26