104
JÄRNETS METALLURGI
betydande grad tackjärnets förmäga att före och vid stelnandet kvar-hålla kolet såsom kemiskt bundet, d. v. s. den motverkar grafitbild-ningen. Kromen stegrar tackjärnets hårdhet och hållfasthet, gör dess färg mera silvervit vid höga kromhalter, men minskar avsevärt dess seghet, så fort kromhalten overstiger 1 %. Högprocentiga kromjärns-sorter rosta ej ens i fuktighetsmättad ljum atmosfär och äro foga angripbara av syror.
På stålets egenskaper. Guillet indelar de »rena kromstålen» i perlitiska med upp till 7 % Cr, martensitiska mellan 7—20 % Cr och de dubbelkarbidiska med över 20 % Cr. De förstnämnda besitta i obehandlat tillstånd relativt stor hållfasthet, hårdhet och sprödhet. Den andra gruppen mycket stor draghållfasthet, men ringa slaghåll-fasthet, tänjbarhet och kontraktionsformåga. Den sistnämnda ringa hållfasthet, medelstor tänjbarhet och visa hög kontraktion. Rena krom-stål tillverkas i regel med kromhalter växlande mellan 0,7 5 och 1,2 5 %, sällan med mera krom, emedan densamma, om ej nickel samtidigt finnes närvarande, meddelar stålet benägenhet att spricka vid härd-ningen. Valbehandlade kromstål visa flnare gry än kolstålen. Till-verkningen av kromstål sker vanligen så att till ett färdigfärskat stålbad sattes rikprocentigt kromtackjärn, men några få stålverk sätta in krommalm med tackjärnet i martinugnar och låta tackjärnets kol utreducera kromen, ett sått varmed det dock är svårt få exakt kromhalt. Kromstålen få efter lämplig härdning, ibland dubbelhärdning, en synnerligen skarp och god egg med bibehållen kolstålsseghet. De äro till följd av sin i vällmedel svårlosliga glodspån svåra att välla vid. Se vidare under specialstål.
9. Wolfram och järn.
a. Wolfram och kvantiteten därav, som järn kan upptaga tyckes vara obegränsad, ehuru sammansmål tandet och blandandet ej går så synnerligen liilt för sig till följd av wolframens slora spec. vikl. Vid höga wolframhalter kommer härtill wolframens synnerligen höga smält-ningstemperatur (30803 enl. Mineral Resources of Ihe U. S. A.), som gör 90 %-igt wolframjärn osmältbart i vanliga ugnar.
Som allra största delen av den wolframmalm, som brytes, anvån-des för tillverkning av stål och i forhållande härtill mycket litet för kemiska preparat och till elektrotekniska lampor, så faller och stiger såvål wolframmalmens pris som brytningskvantiteten med järntillverk-ningen och så kom det sig att år 1908 brytningen var ovanligt låg-1907 åter kunde anses såsom ett normalt år ehuru med den mot för 1906 för specialståltillverkningens tilltagande naturliga ökningen. Enligt Mineral Resources of the U. S. A. 1908 var världsbrytningen av