IGO JÄRNETS METALLURGI
dess omagnetiska förhällande, säkrast skulle framträda, i järnkollege-ringarna, anträffar man det aldrig rent. Högkolade stål, behandlade enligt föreskrift för att erhålla austenit d. v. s. y-järn, äro alltid magnetiska, och i mangan och nickelstålen kan man förklara det omagnetiska forhållandet på annal vis än genom analogi med de rena järnkollegeringarnas över 740° C. upphettade y-järn.»
Mars utförde dubbelprovningar på en mängd olika stålsorter och anför resultaten av 22 si. på rena kolstål med stigande kolhalter. 1<> st. på rena wolframstål, 18 si. på rena kromstål, 12 si. på kromwolframstål och 29 si. på stål av andra slag och sammansättningar, varav vi endast anföra de provningar, som visade basta resultaten. Alla stål-sorterna utsmedos till telefonmagneter, som härdades var och en vid den för sin stålsort rälla härdningstemperaturen, varpå de magneti-serades alla lika stärkt, och uppmättes sedan deras magnetstyrka i en efter Koepsels princip hos Siemens & Halske konstruerad magnetometer, forsi omedelbart efter magnetiseringen och sedan en andra gang 8 dagar efter denna. Se tab. XXXV.
Av alla de provade kolstålen visade sig det med 0,9 7 % C bast. Remanensen växer just lili denna punkt och avtager sedan åter. Mars förklarar fru Curies påstående: att vid kolstålen remanensmaximuni nås vid 1,2 o % kolhalt, beroende på felobservation.
Såsom basta magnetstålen visade sig wolframstålen och av dem såsom allra bast de med ungefärlig sammansättning av 0,6 o % C och 5 % W, vilken sammansättning de fiesta magnetstålverk ock gå med. Med mer eller mindre kol och med mer eller mindre wolfram erhölls mindre remanens och större förluster. Vid kromstålen stiger remanensen först och når sitt maximum vid l,or> % C och 1,6 2 % Cr, faller så åt båda håll igen Magneterna få lätt härdsprickor. Starkaste remanensen av alla visade kromwolframstålen och av dessa var en sammansättning C — 1,2 2 %, Cr = 1,2 3 % och W = 0,9 6 % bast, saml gav ganska låg förlnst-%. Mars tyckes livligt förorda vidare försök med dem. Molybdenmagneterna bli tämligen goda men ställa sig för dyra.
Provet n:o 6 är från ett dynamostål från basisk martinugn, sådant material, som nu alldeles uttränger den svenska lancashiren från dess användning Lill dynamobleck, häri hjälpt av den nyare lika injukii och för ändamälet förträffliga basiska »aluminiuminartinen».
Mars uppställde för de magnetiska stålen en delvis ny teori, vilken i få satser kan beskrivas sålunda:
7.o. Som elektrotekniker! visat, att man erhåller kraftigare elektromagneter ju mindre främmande ämnen råmaterialet, järnet innehåller, och de allra kraftigaste just av rent järn, så är del lydligt att det är järnmolekylernas antal i enheten magnetmetall, som bestammer elektromagnetens styrka vid en viss ström.
2;o. Då den elektriska strømmen påslappes den mjuka magnet-