JÄRNET OCH DESS LEGERINGAR 169
lönar därför mödan att studera ifrågavarande förhällanden, som isyn-nerhet för den skull äro så invecklade, emedan det ännu fattas oss en teori* om den permanenta magnetismen. Men då det utan att antaga en fast utgångspunkt icke går att tänka på en forklaring av de per-manenta magneternas olika styrka, så forde följande undersökningar, som närmast blott hade besvarandet av den uppställda frågan till nial, också nødtvunget till uppställande av en teori. De skola omtalas > slutet.
»Först några ord över den bestående kunskapen om magnetismen. Faraday fastställde, att alla element och kroppar undantagslöst reagera ’not en tillräckligt stark magnetiserande kraft, alltså besitta den sedan hinge bekanta magnetismen. Men blott järn visar denna formåga i så hög grad, att det kan finna användning på grund därav. Också är ej allt järn magnetiskt. Det finns här lika stora skilinader med avseende P« magnetismens styrka som mellan järn och en annan magnetisk kropp t. ex. syre.
»Ar 1889 beskrev Hobkinson de märkvärdiga egenskaperna hos ett stal med 25 % nickel, som vid vanlig temperatur var omagnetiskt, 'nen vid något under 0° C. blev magnetiskt, och vid — 50° C. var stärkt magnetiskt. Det har visat sig, att alla stållegeringar uppvisa sådana magnetiska vändpunkter, och då dessa punkters läge med av-seende på temperaturen också är olika, så har Osmond därefter givit en magnetisk indelning av stålen.** Pierre och Sklodowska Curie’s undersökningar visade, att också vanligt järn och stål vid hög temperatur icke är magnetiskt. Omslagspunkten ligger här i närheten av den temperatur, omkring 740° C., liil vilken stålet måste bringas för att antaga hårdhet vid avkylning och är sannolikt identisk med den. Upphettar man ett stycke vanligt järn eller stål, under del att del hånger vid en magnet, så faller del av magnetens pol, så snart den lnagnetiska vändpunkten är uppnådd.***
>Det magnetiska järnet under 740° C. heter «-järn. Det omagnet-lska järnet över 740° C. kalias efter kolhall och temperatur ß- eller /'-järn.
»Detta är i allmänhet den nuvarande metallurgiska kunskapen om 'Magnetismen. Några som helst arbeten över grunden till vissa järn-'egeringars omagnetiska karaktär tycks ej finnas. Till och med på /'Jai'nets natur synes man ej vara säker, ty då dess huvudkaraktär, j * Yarmed jag forstår läran om det av Hannack redan antydda sambandet mellan, iemiska sammansättningen och magnetens styrka. Om magnetismen själv är här icke
'Journal of the Iron and Steel Institute» 1903, 11, sid. 107.
g Dette forhållande möjliggör användandet av en magnet som medel att undvika (je, v*d härdning av mindre verktyg. Styckena falla helt enkelt av magneten i
11 under betintliga härdningsvätskan, om de ha uppnått hardningstemperatur. En sådan ■iv -vars användande medför anmärkningsvärda fördelar, är i själva verket konstruerad sid oii- °ld' (“Engineering» 1908, 22 Mai, sid. 693. Jämf. »Stahl und Eisen», 1908,