JÄRMALMERNA OCH BESKICKNINGSMEDLEN
181
renaste av de foregående hålla i det närmaste 70 % järn. De-förekomma renast i Italien (Elba), Förenta Staterna (dessas huvudmalm), och Kanada, men även i Sydryssland, Bulgarien, England (Cumberland), Frankrike, Tyskland, Belgien (oolitiska), Spanien, Portugal, Östei-rike, Mexiko, New Foundland, Sydamerika, heia Australien, Kina, m. 11. såsom tätare än de bruna hematiterna (vilka senare redan i masugnens overstå del avgiva sitt hydratvatten och därigenom bli ytterst porösa) äro de svårreduciblare än dessa. De hålla vatlen men ej som hydratvatten utan som fuktighet. Till följd av sin vanligen låga fosforhalt äro de utlandets för sur bessemer niest använda malmsort. Järnhalten varierar mellan 40—65%. Några typiska sammansättningar angivas i tabeil XLII.
3. Järnmalmer av typen Fe02C0.
a. ffena karbonatmalmer, spater. Dessa förekomma ävenledes i de aldre berglagren från och med de understa algonkiska upp till grå keupern i Trias. Kemiskt rena skulle de hålla: järn = 48,28 %, kol-syra = 37,9 3 % och oxidulsyre = 13,7 9 %, men järnhalten haller sig vanligen mellan 25—40%. I regel äro de ganska fosforrena, rika på kalk och mangan inen rätt ofta ock på svavel, vilket dock ej har så mycket att betyda alldenstund de i masugnen giva en kalk- och man-ganrik, kraftigt svavelrenande slagg. Spaterna hava nybrutna och ännu ej ytoxiderade, om de äro alldeles rena, vil färg, som dock i fuktig luft snart overgår till gul (ferri-hydratbildning), eljes nier eller mindre gul eller grå. De kristallisera i romboedriska systemet och äro ofta vackert kristalliserade men förekomma ock finkorniga eller derba. Finnas även som druv- eller njurformiga hildningar (de egentliga sphärosideriterna) och uppträda i gångar eller lager i Österrike (Steyer-inarks stålmalmer), Tyskland, Ungarn, Frankrike, Spanien, Britannien, Bosnien, Herzegowina, Grekland, Förenta Staterna, Kanada, New Foundland, Ryssland, Sibirien, Nya Sydwales. Exempel å deras sammansättning anföras i tab. XL1II.
b. Lerhaltiga sphärosideriter och blackbands bestå ävenledes liil huvudsaklig del av fenokarbonat, men äro mer eller mindre impieg-nerade, de forrå med lera, de senare med kol och oftast även med lera. De hava tätt frikornig textur och förekomma mångenstades i mycket mäktiga lager isynnerhet i England. I allmänhet äro de även rätt förorenade av fosfor, svavel, koppar, bly och zink, men äro likasom spaterna och av sanuna skäl synnerligen lättreducerade, i del att de bliva synnerligen porösa vid kolsyrans utdrivande, vartill vid de kol-haltiga tillkommer, alt det inmängda kolstoftet kraftigt bidraget vid reduktionen. De giva ofta elt utmärkt gjuttackjärn. De lerhaltiga förekomma i stenkolsformationens lager, i alla triasformationens lager,