JÄRNMALMERNA OCH BESKICKNINGSMEDLEN
199
De understa stockarna lades något glesare än de övre. Vanligen lagade man härpä så, alt det var frisk eld mellan de understå stockarna, innan malmen, »yrket» pålades. Della påostes i törst ett lager 0111 0,15—0,20 ni tjocklek, sedan detta blivit väl genomglödgat och dels självt nedramlat mellan kolen ned till marken, dels nedskakats, pålades ett nytt lager ved och nytt malralager och så fortsattes tilis inan ansåg sig fått nog med färdigbränd malm, då högen fick svalna, varefter den täcktes med bräder för att ej vid inträffande regn blötas upp igen.
I. G. Sundeil skriver i en uppsals: Blåsningsresultat vid sjömalms-masugnar i Finland, att »den sommartiden upphåvade malmen dels upplägges på stränderna för alt lufttorka, dels direkt fores till hyttans malmlider, där lufttorkningen fullbordas, varefter den endast underkastas en skarpare torkning, sällan bränning, i med ved eldade tork-ugnar, innan den uppsätles å masugnen. Den företagna torkningen torde likväl i inga händelser vara så effektiv att malmens hydratvatten till större delen avlägsnas».
Utomlands, där man vill bränna sina hydratmalmer vattenfria eller kalcinera sina spater, använder man vanligen låga vida schakt-ugnar, vilkas schakt bestå av en enkel nedåt något hopdragen plåt-mantel infodrad med eldfast tegel. En sådan s. k. rostugn anvånd i Siegendistriktet för bränning av spalmalmer visas i lig. 1 pi. XIII. En annan något mera förbättrad typ synes i lig. 2 pi. XIII och är denna senare forsedd med en ur bolten uppgående dragkon a, varigenom ett luftdrag erhålles även i beskickningens milt, varjämte konen gör all även kärnmalmen kan ur ugnen utrakas. Genom med luckor försedda lufltillsläppningsöppningar b kan det yttre draget något ökas eller inodifieras. Denna ugnstyp användes i England och Amerika for bränning av såvål spater, blackbands och lermalmer som även dolomil.
I båda uppsättas malmerna och bränslet stenkolsstybb och d:o sork lagervis. Den forrås avverkningsformåga är c:a 20 ton spatmalm per dygn, den senares 100 ton, och brånsleåtgången år vid båda c:a 40 kg. stenkol per Ion råmalm, undantagandes dock vid bränning av blackbands, som ofta hålla så mycket kol i sig själva, all inget brånsle alis behöves annat än vid igångsåttningen.
b. Malmrostning, a. Hi stor i k.
Antagligt är alt våra forfader, då de först började använda berg malmer vid järnframställningen, läto dem undergå samma forbehandling, som de i århundraden gjort med myrmalmerna d. v. s. briinde dem, men om de ock så ej gjorde, så kommo de väl snart därhän all försöka genom deras bränning få bättre järn, ty malmerna i våra äldsta gruvdistrikt Vånga och Lerbäck äro svavelhalliga och gåvo dem