200
JÄRNETS METALLURGI
nog eljes rödbräckt järn, vid vilket cie ej varit synnerligen vana, då sjö- och myrmalmerna i regel voro svavelfna. Som de sett, att det__ fast av annan anledning — var formånligt bränna de senare, tillgrepo de \ :il samma medel för de förra och så uppkom rostningsprocessen. Att denna att börja med utfördes alldeles på samma satt som brän-ningen, d. v. s. på öppna roster, är så mycket säkrare, som ännu så sent som på 1780-talet Sven Rinman i Bergverkslexicon omtalar, alt fattigare bergsmän fortfarande rostade sin järnmalm på vedlager lagda på marken och med malmen sonderslagen i knytnävsstora stycken, chuiLi de lade stora rnalmstycken omkring lör att liålla inne värinen ulan alt förlora draget. Brukspatroner och större bergsbruksidkare åter byggde antingen rostgropar eller rostmurar. Groparna bestodo av in-grävningar i en backsluttning »8, 10, å 12 alnar i fyrkant och minst 3 alnar djupa», infodrade med gråstensblock och med öppen framsida. Rostmurarna hade samma dimensioner, men byggdes ovan jord, helst av sprängd gråsten och med draghål, s. k. »dragpipor» runtom ned-till. I dessa ugnar nedlades underst några grova stockar tämligen langt isår och på dessa ett eller flera tätare vedlager alil efter den rostningsvärme, som malmsorten erforxlrade. Den mest grovslagna och »hårdbråndaste» malmen lades underst, darpå finare eller lätt-brändare och överst gruvsylta samt slutligen över alltsainman etl lagei tiäkolstybb, vårs tjocklek reglerades allt efter varmens gång. Vanligast åtgick eil lass ved för etl lass malm. Man dubbelrostade de svavelhaltigare malmerna och visste für resten goli reda på, vad effekt rostandet medförde. Rinman beskriver densammas andamål vara »icke allenast alt utdriva den svavelartade syra, som i en del malmer kan vara innesluten, utan ock att uli medelmåttig glödgningshetta borttaga den råhet eller s. k. stensyra, som gör, att alla sien- och malmarter, då de utan foregående långsain upphettning hastigt komma i smält-hetta, förorsaka en jäsning, varvid den metalliska halten angripes och bliver snarare förslaggad än reducerad. I anseende härtill är högst nödigt att alla bergmalmer, som medföra inblandade stenarter, mäste undeigå en sådan rostning, fastän de ej innehålla minsta svavelsyra och fast de av naturen äro aldrig så mörbokade.» Man hade således reda på 3 av rostningens huvudandamål, nämligen svavelrenandet, uppoxideringen av de svarta bergarterna i rödvärme, och ökandet av låltkrossbarheten! Längre fram i beskrivningen sager Rinman vidare: Lättsmälta kvickstenar fordra en långsam glödgning och böra isyn-nerhel aktas för slaggbränning. Torrstensmalmer behöva minsta het-lan för att giva god gång. Alil stämmande samman med nuvarande tiders erfarenhel.
Ifrån alt använda stybben endast som täckningsmedel övergick man i början av 1800-talet liil att lägga den lagervis med bland malmen, isynnerhet vid mera hardrostade malmsorter och räknade man