JÄRNMALMERNA OCH BESKICKNINGSMEDLEN
207
två energiska man G. Ekman och V. Jansson togo hand om den och började uppföra dylika ugnar i Sverige. Den första uppfördes vid Längbanshyttan och lämnas längre fram om densamma fullständigare uppgifter.
ß. Än da må len med jårnmalmernas ro stande.
l:o. Malmstyckenas uppluckrande. De fiesta kompakta ämnen med obetydligare värmeledningsförmäga erhålla vid tvär upphettning en mängd sprickor i ytan, vilka sprickor vid fortsatt upphettning komma att sträcka sig allt längre inåt i det för upphettningen utsatta stycket, och i hög grad gäller detta för bergårterna — och ej minst för mal-nierna. Bestå dessa så av något grövre blandningar av olika gråbergs-arter och malmpartier bliva sprickorna så mycket flera, i det att de olika mineralens olika utvidgningskoefficienter bidraga till särskiljandet och sprängandet, vilket ofta kan bli så kraftigt, att malmstyckena vid upphettningen »mulla» sönder. Ligger i malmstycket mineralen i skilda lameller eller lager, spricka lagren ofta dessutom isär från varandra, såsom är fallet med de kvartsrandiga blodstenarna och efter upphettningen befinnas styckena, även om de helt bibehållit formen, i alla händelser, om upphettningen ej drivits alltför högt, vida mera lättkrossade, än de voro före densamma. För färdigkrossningen av malmerna ned till nötters och mindre grovlek, såsom vi här i Sverige önska få dem, medför således en upphettning i rostugnen av de i knytnäysstorlek slagna styckena en betydande kraftbesparing i kross-verket och en minskad avslitning av detsammas käftar, valsar eller spindeldelar.
Men detta söndersprickande består, om upphettningen sker på rätta sättet, ej blott i, att det bildas ett fåtal stora sprickor, underlät-tande nedkrossningen, utan i bildandet även av en massa mikroskop-iska sprickor och porer ända in i malmernas smådelar, så att även den finkrossade malmens småstycken äro vida mera porösa än små-stycken av rå malm, och denna porøsitet åstadkommer i sin ordning, att sedan i reduktionsugnen reducerande gaser få jämförelsevis lätt att tränga ända in i malmbitarnas kärna, och den vid redaktionsprocessen bildade gasprodukten (kolsyra eller vattenånga) får lätt att diffundera ut lämnande plats för nya reduktionsmolekyler (koloxid eller vätgas). Rätt rostad malm är således i regel ej blott mer lättkrossad utan även mer lättreducerad än rå.
För ernående av största möjliga porositet bör upphettningen vara tvär. Detta kan praktiskt lätt visas: om man tager två lika stora malmstycken av samma slags malm och lägger in det ena i den kalla ändan av en läng frammakningsugn och under flera timmar så små-ningom makar fram det nära intill vällrummet, men lägger det andra stycket direkt där det förra fick stanna. Man låter båda styckena bli kärnvarma. Det förra håller gott »ihop», det senare spricker genast