208
JÄRNETS METALLURGI
sönder i mindre stycken; uttagas dessa och även det långsamt upp-hettade och får allt sakta avsvalna, så finner man det långsamt upp-hettade stycket nära nog lika »segslaget» som rå malm, det senares bitar åter kunna ofta rent av pulveriseras genom klämning mellan ett par brädbitar. Härav framgår, att rostugnar ej böra hava alltför höga schakt, och även att det kan vara förmänligt, att — i den rostugn man har — för olika malmer hålla olika höjd å malmpelaren. Regeln är: ju lägre malmpelare, ju tvärare upphettning och porösare produkt, men forstås — även sämre tillgodogörande av värmen, d. v. s. helåre skorstensgaser.
Men bildade sprickor — isynnerhet de finare, mellan och i små-kornen — smälta åter igen, om hettan drives för högt, och då mister malmen på nytt i reducerbarhet. Således bör man av denna orsak om möjligt undvika att driva rostningen så längt, att malmen bür degig eller ytsmälter.
2.0. Renande från svavel, koppar, zink och arsenik.* Som vi redan förut sett, är svavel en av järnets farligaste fiender, och vi önska er-hälla våra järnsorter — med få undantag — om möjligt svavelfria. Som vi också redan förut antylt, söka vi här i Sverige åstadkomma detta dels genom att före mahnens uppsättande på masugnen genom rostning i möjligaste grad befria den från sitl svavel, dels sedan i masugnen genom svavelrenande slagg. Och som åtminstone större mängder av även de andra ovan uppräknade ämnena likaledes verka försämrande på vårt järns tekniska egenskaper och även de med hjälp av en rätt rostningsbehandling kunna minskas, så har rostningen som järnkvalitetförbättrare sin allra största belydelse.
Svavlet i och för sig kan vara mer eller mindre svårt att rosta bort, dels beroende på i vilken forening det forekommer i malmen, (iels på det sätt varpå svavelföreningen eller — föreningarna i den-samma finnas inmängda.
Om man ej tager hänsyn till inblandningssättet, så är svavel i forekomst av m o ly b den glan s lättast att rosta bori. I den glödande oxiderande atmosfären bildas nämligen av denna svavelsyrlighet, bortgående som gas och molybdensyra, som kvarstannar i malmen.
Lättast därnäst all nöjaktigt bortrosta är svavlet i mag net kisen. När magnetkisinpregnerade ej kalkhaltiga järnmalmer nedgå genom rostugnen oxideras kisen, lämnande dels som gas bortgående svavelsyrlighet, dels ferrosulfat, vilket senare i den stigande värmen och i den oxiderande atmosfären omvandlas i basiskt ferrisulfat, varpå detta senare i gulvärme avger svavelsyran. Är malmen kalkig, förenar sig den då brända kalken med svavelsyran till gips men kan ock något gips bildas l. o. in. av den först borlgående svavelsyrligheten, då den i kalkens närvaro delvis oxideras. Gipsen åter släpper först vid vit-
* Den bästa utredningen om rostni ngens verkan och rätta skötande, som någonsin blivit lämnad är av H. Tholander, se J. K. A. 1874 sid. 1.