JÄRNMALMERNA OCH BESKICKNINGSMEDLEN
209
värme sin svavelsyra, d. v. s. vid en temperatur, då malmerna råka i degigt tillstånd och därför är del mycket svårt att rosta kishaltiga blandstenar nöjaktigt svavelfria.
Håller malmen svavelkis avdestillerar forsi något högre upp i rostugnen så mycket av dess svavel, att den omvandlas till magnet-kis. Del avdestillerande svavlet förbrinner och bortgår som svavel-syrlighet, medan den bildade magnetkisen sedan forhåller sig alldeles som ovan sagts om den naturliga.
Arsenikkisen forhåller sig ungefär som svavelkis. Om nämligen arsenikkisen upphettas i slutet kärl erhålles av FeSAs fri arsenik och enkelt svaveljärn FeS + As. Troligen är förloppet i rostugnen del-samma ungefär, d. v. s. att arseniken frigöres, varefter svaveljärne’ sedan forhåller sig som magnetkisen. Arseniken oxideras och bortgår delvis som gasförmig arseniksyrlighet, vilket kännes på lukten av skorstensgaserna (vitlökslukt). En del arsenik stannar dock kvar och ingår i masugrien utreducerad i järnet. Man har förklarat detta så, att av den i rostugnen avdestillerade arseniken en del genast skulle oxideras till arseniksyra, som skulle med järnoxid bilda ferriarsenat, vilket ej skulle sönderdelas av rostugnshettan. Som emellertid kemien lär* att arseniksyra reduceras till arseniksyrlighet av svavelsyr-lighet, och rostugnsgaserna alltid hålla sådan, är det mera troligt att arseniksyrligheten, själv en syra, delvis genast förenas med den stark« basen kalk eller kanske rent av med järnoxidul eller järnoxid och i båda fallen stannar i malmen. Omöjligt torde ej vara, att den arsenik, som går med malmen, delvis ock kan bestå i foreningen 2AsO • O2 ■ SO2, vilken Cleve visar stundom bildas vid rostning av arsenik- och svavel-haltiga malmer. Antagligast förefaller dock kalkarsenilen.
Koppar kis forekommer, som vi veta från mineralogien, i tre former: nämligen vanlig kopparkis, brokig kopparkis och grå koppar-malm, varav den förstnämnda är en tämligen vanlig förorening i våra järnmalmer, medan de två andra äro synnerligen sällsynta inspräng-ningar i dem och sällan göra oss något besvär. När vi rosta sådana malmer, oxideras kuprosulfuretet, bildande av svavlet dels bortgående svavelsyrlighet, dels kopparsulfat, som i mycket hög rostugnshetta kan sönderdelas. Men som vid denna hetta malmerna börja »lacka »d. v. s. ytsmålta, under det att kopparsulfatet i och for sig är lättlösligt i vatten, så behandlar man i stället sådana malmer på det sättet, att man först rostar dem i stora stycken (10 å 15 cm genomskärning) och i stärkt oxiderande gasblandning vid rödvärme och dårpå breder ut dem i tunna lager under bar himmel, där de få ligga 1 å 2 år ut-satta för regn och snö, då det mesta av sulfatet loses och bortrinner, samt dårpå slår dem i vanlig grovlek och omrostar dem vid oftast något högre hetta.
På samma sätt forhåller sig zinkbländet och behandlas därför
* Se Cleves oorganiska kemi.