210
JÄRNETS METALLURG!
zinkbländehaltiga malmer i rostningen även alldeles liknande. Den zinkoxid som vid rostningen bildas och i malmen kvarstannar orsakar sedan, såsom vi under järnets legeringsämnen sett, olägenheter i masugnen, vilka olägenheter vi få vidare orda om i kapitlet »Masugns-skölseln».
Vismutglans är funnen endast i några få svenska malmer och inga studier över dess forhållande i våra rostugnar äro gjorda. Emel-lertid markte man ej, varken vid Finnshyttan eller Korsnäs, när dar blåstes med de vismutglanshaltiga Eng- och Romegruvemalmerna någon olägenhet av ökad svavelhalt, trots man efter blåsningarna fick rätt mycket vismutkristaller i ställmassan, så troligt är, att glansen i rostugnshettan lätt slapper sitt svavel och ej overgår till vismut-sulfat utan till ren vismutoxid och svavelsyrlighet.
Blyglansen åter är, vad svavlet angår, våra malmers svåraste förorening. Den overgår nämligen vid rostningen dels till blyoxid och svavelsyrlighet, dels till sulfat. Visserligen kan man hindia det sistnämndas bildande likaväl som koppar- och zinksulfatens genom att med malmen uppsätta kolstybb, som hindrar svavelsyrlighetens uppoxidering till syra, men då hindras ock magnetitens omvandling lili oxid, något som ej är önskligt efter vad vi nedan skola se. Och som blysulfatet är i det närmaste olösligt i vatten, kan man ej heller urlaka det, så som med koppar- och zinksulfaten. Forekommer blyglans i järnmalmen, får man därför hålla slaggen mera basisk och på det viset i masugnen borttaga svavlet, men erhåller man såsom er-sättning då även bly ur masugnen, vilket bly till en del kan ersätta den högre limkostnaden.
•>. Jdrnoxidulens och magnetitens uppoxiderande till blodsten: Så som .Jernkontorets analyssamling nogsamt utvisar forekommer i en mängd av våra svartmaliner niera oxidul än som kan uträknas som magnetit och hade man något lätt användbart analyseringssätt att i järnmalmerna säkert bestämma, huru mycket av järnet, som verkligen forekommer som blodsten, som svartmalm och som annan ferroförening, så borde den anaJysmetoden alltid användas, ty den andra ferro-föreningen än magnetiten är i våra malmer i regel ej karbonatet utan ett eller annat silikat. Och ferrosilikaten visa i masugnen två synnerligen obehagliga egenskaper, de äro lättsmälta i ordets verkliga betydelse och svårreducibla. Kiselsyran är visserligen i vanlig temperatur en svag syra, men ju högre temperaturen biir, ju starkare biir den och ju starkare kvarhåller den i kemisk forening järnoxidulen och ju svå-rare år då denna att reducera, ja så svår att reduktionen ej längre kan ske med koloxid utan forsi langt ned i masugnsstället direkt med kol. Finnes så i malmen mycket ferrosilikat, så hinner ej allt redu-ceras, utan man får, alli efter haltens storlek, grön, brun till svart slagg, oren gång, giotter eller kok. Järnoxiden i sin tur är en svag bas, och om man därför tillräckligt länge håller malmen i låg rost-