JARNMALMERNA OCH BESKICKNINGSMEDLEN 211
ugnshetta och stärkt oxiderande gasblandning, så uppoxideras ferro-silikalens oxidul till jiirnoxid, som slapper kiselsyran, och mahnen biir lättreducerlig.
Magnetiten kan även betraktas som ett salt, däri oxidulen tjänst-gör som bas och oxiden som syra och redan häri ligger till en del forklaring till det välkända forhållandet, att den är i masugn mera svårreducibel än blodstenen, men dess svårreducerlighet beror även på andra omständigheter. För alla oxider gäller nämligen, att det ej behöves så hög temperatur och ej så stärkt reduk-lionsämne att omvandla den högre oxiden till en lägre, än den lägre till metall, d. v. s. RO2 låter lättare reducera sig till RO, än RO till R. Även järnets oxider forhålla sig så. Järnoxiden av-lämnar sitt överskottssyre och går ned till järnoxiduloxid redan relativt högt upp i masugnen vid svagare värme och reduceras av kolsyre-rikare gasblandning Lill denna senare, än vid de forhållanden magnetiten låter reducera sig till oxidul. När emellertid järnoxidens överskottssyre går, bildar det i malmstycket porer, i vilka reducerande koloxid kan tränga in och verka. Den naturliga magnetiten åter är vid samma höjd i masugnen, som där b.lodstenen omvandlats i samma kemiska forening, porfri och måste angripas och reduceras från ytan så att saga skiktvis inåt. Men då vi uppoxidera magnetitkornen till oxid svälla de också och bliva även därigenom luckrare. Därför be-möda vi oss om att i rostugnen uppoxidera svartmalmen till blodstens-sammansättning fastän vi därigenom få mera syre att borttaga ur malmen. Vi få då minskad kolåtgång.
Då det gäller svensk blodsten och svensk svartmalm, båda i orostat skick, så är i regel svartmalmen den tätaste, och de fjälliga blodstenarna — järnglanserna — äro isynnerhet lösa och porösa samt bjuda reduktionsgaserna ett lätt inträngande.
Men utsättas uppoxiderade svartmalmer och naturliga blodstenar för för hög temperatur även om det sker i oxiderande atmosfär, så avgiva de överskottssyret och gå ned till oxiduloxid. Detta sker vid sintringsvarmen redan och som vid densamma porerna sintra hop °ch styckena åter bli av tät konsistens förloras åter vad i uppoxide-nngen vunnits eller fordelen som låg i de fjälliga blodstenarnas struktur. °ch man får högre kolåtgång i masugnen.
y. Våra nu an v ånd a rostugnar och deras skötsel.
l:o. För styckemalmsrostning.
Den enda härför använda füllt tillfredsställande ugnen är:
Westmanska rostugnen (se pi. XIX).
Vid densammas byggande mäste man välja eller medelst pålning, rustvirkesläggning, slaggnedältning eller annat medel skaffa fast grund,