JÄRNMALMERNA OCH BESKICKNINGSMEDLEN 231
i del overstå diagonalt, men härmed vanns föga, utan använder inan numera flerstädes del av A. Johansson förordade saltet all utelämna en och annan rad i överskiltel viel inresningen.
Oxidationsgraden kan i Gröndals ugn vid rostningen av svarl-malm drivas upp till en höjd, som aldrig kan ernås i en Westmans ugn.
Med en järninalms oxidationsgrad inenar man forhållandet mellan den i malmen vid järnet bundna syrekvantiteten och den syrekvantitet, som motsvarar malmens summa ärn i blodslenssammansätl ning, således:
förefintligt vid Fe bundet O oxidationsgraden =-----------•
160
I tabellen linnas anförda exempel, visande en upprostning ända lili 99,8 % av blodstensoxidationsgraden. Vid Gröndals rostugn gålier härvid samma regel som vid Westmans, eller för att ernå, alt svart-inalm uppoxideras till blodsten, behöver man ej hålla mera än ljusröd till gulvarme, och att om temperaturen drives upp niot sintringshetta, så förloras åter en del av vad som vunnits i oxidationsgrad. Men i olikhet mol vid Westmans ugn, bjuder Gröndals det stora företrädet, att sedan briketterna sintrat, och då de lämna sintringsrummet, hava de en lang väg Lill att passera utsatta för ren, het, skarpt oxiderande luft. Därför kan man vid denna ugn bli i tillfälle iakttaga, hurusoni svartmalmsbriketter uppoxideras till blodslen i ugnens forstå del, så avgiva en del syre — gå ned i oxidationsgrad —- i rosiningsdelen, och så åter gå upp lili så goti som ren blodsten i ugnens avkylnings-del. För den slutliga svavelreningen i rostrummet är tydligen just av allra största betydelse delta från Fe2O8 inne i briketternas massa frigjorda syre. Samma kraftiga slutrening får man forstås också vid sinterrostning av svavelhaltiga blodstensbriketter.
Men ävenledes gäller vid Gröndals som vid Westmans ugn, att haller malmen lättsmält bergartsblandning och sinterbrännes, så gla-seras malmkornens ytor och sen biir ej återoxideringen så fullständig och reduktionen i masugnen forsvåras. Så sinterbränning är även här nödfallsutväg!
Briketternas po ro si le I och egentliga vikl åro naturligtvis ganska växlande. Den forrå beror till god del på sligens grov-kornighet — grövre slig ger porösare briketter — men naturligtvis även på rostningstemperaturen, så att minsta porøsiteten forefinnes i de sinterbrända teglen. Egentliga vikten beror på sligens järnhalt och finkornighet, på den i rostningen ernådda oxidationsgraden och på den använda temperaturen, vilket allt ej erfordrar forklaring.
Av bergseleverna gjorda provvägningar hava vid ett verk där generatorgas användes och malmen haller 66 % järn ej füllt sinter-