10
JÄRNETS METALLURGI
överalll, dar större tillgångar till rika och goda järnmalmer upptacktes, införa järnhanteringen eller tvinga de infödda alt utvidga sina verk-städer i största möjliga grad, på det att de romerska hararna alltid skulle vara väl försedda med de yppersta skydds- och anfallsvapen. Beck frånkanner dock romarna formågan att förbattra de underkuvade ländernas bergshantering, Qtan framhaller han i stallet, hur -som densainma mångenstådes i grund förstördes genom segrarnas satt alt åt enskilda lycksökare och bolag förpakta avkastningarna.
Huru romarnas smidesstäd sågo ut framgår av lig. - oc i , p , och voro dessa städ avsedda att med den spetsiga ändan stadigt ned-drivas i smedjans golv. Beck har likaledes försökt efter rester av vid Dreimühlenborn utgrävda gamla romerska järnsmaltugnar uppn ta dessas ursprungliga utseende, vilket finnes atergwet i fig. 4 o o 6, ni Hl Dessa ugnar anses hava varit av 0,5 m. diameter och 1 m. höjd sa.nl hade tvenne formhål, varigenom luft från balgar inpressades. Den tredje öppningen åter, som under blåsningen var i del narmaste lillmurad, tjänstgjorde för smältans uppbry tande och slaggens av-tappande. De drevos på så sätt, att de först fylldes enbart med Irakol varpå ugnen nedtill genom formhålen eidsaltes, och sedan uppsattes den i nötlers storlek sönderslagna malmen lagervis med tral ol, allt efter som kolen brunno undan, medan man lid efter annan avtappade den smälta slaggen. Då smältan blivit av hllrackhg stor ek, bo s den alt börja med upplyftad framför formorna for att battre valla hop och bliva fri från den mesta slaggen, varefter den, sedan biastern lan-slagits, upplyftes och uttogs.
Beck påvisar, huru med de stora folkvandnngarna, da hunner na bröto in över germanerna och dessa i sin ordning over romarvaIdeI vid deltas tillintetgörande civilisationen återfoll i barban, och hmu romarnas blomstrande järnhantering då nästan i grund forgjordes, sa att för århundraden framåt järn endast i smärre kvantiteter och på ofullkomligare sätt fabricerades, men samtidigt påpekar Beck, all h de segrande tolken kunskapen om järnet och dess framstallmng maste hava varit uråldrig och förefunnits långt innan de tradde i beronng med romarna, samt angriper han på det skarpaste herrar arkeologer och isynnerhet de skandinaviska, vilka han rent ut beskyller for svikligt förfarande i deras kamp för sina teorier om uppdelandet a de germanska folkens forstå historia i de tre perioderna, sien-, brons-och jarnålder, lika väl som han alldeles frånkånner de gamla skandi-naverna sådan industriell mästarskicklighet, alt de skulle kunnat lu komligare och skönare än etruskerna och sydeuropeerna gjuta och bearbeta bronsen. Han säger, att järnfynd från svenska _stenalde*’s' gravar äro i tillräcklig myckenhet kända for alt lojliggora lei arkeologers i fortvivlan tillgripna forklaring, att dessa järnsaker i senare tid råkat ramla ned i gravarna, och han utkastar den formodan, att om den senare stenålderns samt de s. k. bronsåldersgravarna mera