JÄRNETS HISTORIA
11
noga och opartiskt undersökts, samt man ej av princip blundat för rostlämningar, järnets större ålder än bronsen skulle vara med full klarhet bevisad. Han hånar våra lärdes »Schematismus», sådan den kommer till synes i Stockholms och Köpenhamns museer, och anför många, som han tycker, tungt vägande bevis för dess oriktighet och hopkonstruerande på en falsk grund, samt är i sina anfall på de svenska forskarna så skarp, att det måsle anses önskligt, alt hädanefter inga nyfunna forntidsgravar måtte få undersökas, utan att opartiska bergs-kemister eller andra sakkunniga finnas* närvarande, som kunna efter-söka, om rost efter järnsaker någonstades i gravarna eller deras jord-golv forefinnes.
Beck påstår vidare, att man i Schweiz funnit gamla bergverk och Järnsmältningsugnar, dar stenredskap kvarglömts, när verken plötsligt av sina ägare måst övergivas liil följd av fientliga folks infall, och anser han dessa stenverktygs forekomst i smedjorna vara ett tydligt bevis för att jårnåldern där följt omedelbart på stenåldern. Om den svenska yngre stenålderns och den aldre bronsålderns gravars sak-nande av järnföremäl sager han, att det ju är helt naturligt, att i det råa svenska klimatef lika väl som i det danska järnföremäl nedlagda 1500—3000 f. K. på de tusental år, som sedan dess förflutit, skola hava totalt forrostat och måste man häri giva honom fullkomligt rätt samt är det dessutom klart, att varhelst vatten kan hava kommit åt att drypa ned på roslet får det senare sökas ej blott på golvet i graven utan även nere i mullen, samt kan det nog tänkas, att det av sal-petersyrehaltigt regnvatten eller kolsyrehaltigt »källvatten» rentav upp-lösts och bortforts. Hava dylika rostsamlingar eftersökts eller efler-sökas de numera füllt metodiskt?
Spanien beboddes i äldsta tider dels av de till den finsk-tarta-r,ska folkstammen hörande ibererna, som ännu fortleva tämligen °blandade i baskerna, dels ock av keller och keltiberer, och vel man, att de sistnämnda, som voro ett kraftigt och tappert folk, som romarna hade mycket svårt att besegra, själva tillverkade ej blott järn utan aven ett utmärkt stål, vilket Diodorus omtalar, att de fabricerade på *°ljande sätt: »De nedgräva utsmidda järnplattor i jorden och låta (lein ligga så länge, till dess de svagare delarna bortrostat och entlast de allra fastaste delarna återstå, varefter de av dessa smida sina utmärkta svard och andra vapen. Ett på delta sätt tillverkat svärd sönderskär <lHt, som i dess väg kommer, och varken sköld, hjälm eller ben-Paiisar formår motstå dess hugg, så golt är delta järn.» Della sätt a t utvinna slålet ur det ojämna råjarnet påminner mycket om de gamla japanernas.
Frankrike, som beboddes av galliska folkstammar, ägde, anser e^k, redan då fenicierna nedsatte sig vid Rhone och anlade sitt ny-’ygge Massilia, en urgammal och betydande järnindustri, och de •anska arkeologerna tvista numera om huruvida indelningen i sten-