12
JÄRNETS METALLURGI
ålder, bronsålder och jarnålder, vad bronsåldern angår, haller streck, eller om även i Frankrikß järnet kom i bruk vid stenalderns slut. Dar, likaväl som i norden, blev emellertid den i tekniskt hånseende underlägsna bronsen för sin färgprakts skull högl värderad och hån tillandet inköpt, men de i krig använda vapnen voro dock mestadels av järn, och de romerska historieskrivarna omtala flerstädes de ofant-liga galliska slagsvarden, som l. o. m. förskräckte Cæsars soldater. Dessa svärd voro dock gjorda av så mjukl järn, alt de vanligen efter 3 å 4 hugg inåste med fot och hånd åter klämmas raka, så alt i stål-tillverkningens konst voro gallerna tydligen inycket underlägsna sina sydvästliga grannar. Ugnarna, de förra använde, voro dels endast i marken gjorda och med lera infodrade gropar, dels låga schaktugnar, se fig. 1 och 2, pi. V, vilka senare dock antyda goda framsteg i reduceringskonsten.
Ger maner na, som med sina järnvapen slogo Roms världsvälde i spillror, uppträda först sent i världshistorien, i det de dar för första gången omnämnas på 300-talet av manilioten Pytheas, som vid si tt besök i barnstenslandet fann dem som ett åkerbrukande, bofast folk. De sagas hava i gråaste forntid från sin första hemort i ovre Oxus-gebilel inträngt i Europa, drivande kelterna åt sydväst och finnarna åt nordost, åt sig själva erövrande odlingsvärda länder, men så långt tillbaka låg denna vandring, alt minnet av den forna hembygden all-deles förlorats för folket. Deras gudalära talar på mångfaldiga stallen både om järn och stål och så gammal som Tor var ock hans hammare Mjölner, och en mängd andra bevis linnas också för alt germa-nerna ansågo järnet som den först lili vapen använda metallen. Otvi-velaktigl anser Beck del vara atl germanerna själva beredde sig det mesta av del stål och järn, de behövde, om ock konstrikt arbetade vapen utgjorde en stående importartikel. Och ännu återfinnas i Nordtyskland och Holland på flera stallen rester av forhistoriska järnverk, vilkas ålder Beck tror räcker upp till stenålderns dagar.
Sydgermanerna, tyskarna använde, säger Beck, heller aldrig bronsen annal än till prydnader och lyxsaker, däribland, för alt använda ett nutida uttryck, i paradvapen. Stål- eller järnspjutet var deras huvudvapen, och endasl de förmögnare bestodo sig atl börja med slagsvärd av samma metall, pilarna hade järnspetsar, och hjälinar och sköldar voro järnbeslagna, men även till fredliga saker användes myc-kel järn såsom till byggnadsjärn, plogar, handkvarnar, spadar och hackor, yxor och knivar, och smederna höllos högt i ära.
A. Müller har på senare år utfört ganska omfattande undersök-ningar över södra Österrikes äldsta järntillverkning samt företagit tal-rika utgrävningar på gamla boplatser i St ey er mark, Kärnten och Krain. Han säger bland annal i »Zur Geschichte des Eisens in Innerösterreich», alt Krains första bebyggare, pålbyggarfolket, redan hade åtminstone kännedom om järnet, alldenstund maii vid utgiäv-