JÄRNETS UTBRINGANDE UR MALMEN
257
inner- och yttermur, vardera av 12 tums tjocklek, medan Karlsvik byggdes tremurad, varje mur 12 turn tjock.
Pipmurarna kunna antingen gå ned ända till grunden såsom vid Karmansbo eller Graversfors (se pi. XXVIII) eller ock uppbäras av bördjärn och pelare (se pi. XXIX) i senare lallet kalias hyttan rnasugn med fritt ställe.
Bördjärnen gjutas av tackjärn i form av genombrutna ringsegment, 0,6 m i radiell riktning, 0,3 m höga och av cirka 60 mm godsstyrka. Pelarna kunna tagas runda, men vanligen föredragas sådana av genombruten dubhel T-järnsfason (se pi. XXIX). Antalet rättas vanligen efter formornas antal, dimensionerna åvenså, men såsom vanliga mått kunna anföras: i radiell riktning upptill 750—950 min, nedtill 900—1200 mm, basbredd 350 mm, godsstyrka 50 mm. Pelarna placeras i boltenskor eller gjuten grundskoning, så atl de ej kunna förskjuta sig.
c. Stållets delar.
Masugnsstället kalias nedersta delen av inasugnspipan, där slagg och tackjärn samlas och dar blästerluften inblåses. Ofta räknar man denna del från hotten ända upp Lill buken, men ibland särskiljer man vid den tre delar: understallet, från botten upp till formornas mitt-linje, överstället från denna till det s. k. ställbandet, dår då en annan vidgning vidtager, och rasten från ställbandet till korsbandet vid bukcylinderns underkant eller — om cylindrisk del saknas — till största bukvidden. Häroin mera vid beskrivandet av pipprofilen.
Stal Ib o tten anordnas vanligast så, att den underst är försedd med etl system luftkanaler till skydd mot fukt från grunden (se pi. XXIX), vilken fuktighet, om den kan upptränga i de heta eldfasta lagren, verkar ytterst fördärvande, görande dem »möra», som hytt-arbetarna kalla det. Vattenångan, överhettad i de glödande teglen eller kvartsmassan, verkar upplösande på bindemediet mellan dessas chamott- och kvartskorn, och detta kan ofta orsaka, att det smälta tackjärnet »skär ned sig» i botten, ja rent av »skär ul». Luftnings-kanalerna kunna antingen anordnas i själva botteninuren, såsom gallerverk av rännor i detta, vilken anordning förr var den vanliga. Man täckte då oftast den förut omtalade vattenkanalen i overgrunden med en tackjärnshäll. Vattenkanalen togs vanligen 0,4 5 m bred och 0,6 m hög. Hällen på densamma hade en godstjocklek av 25 mm. På denna hall och på den i jämnt plan med denna varande ytan av övergrunden lades så ett plan av eldfast sten 1 å 2 lot (0,3 å 0,6 m) tjockt, varpå man på detta anordnade det tegelskift, som innehåller luftningskanalerna. Använde man till detta senare 12" X 6 X 3 -tegel, blevo kanalernas höjd 6 tum med en bredd av 1 fot, användes åter 9” X 472" X 2‘//'-tegel blevo de respektive 4(2" och 9'. Luftnings-
17