258
JÄRNETS METALLURGI
kanalerna korsades vanligen mitt på av en genomgående Ivärränna, som drogs ut utanför pipmurarnas yttercirkel och i ändarna försags med eit lägre och eil högre skorstensror av gjutjärn för åstadkom-mande av luftdråg. Omedelbart på detta kanalsystem nedlades så den s. k. grundtackan, en grov tackjärnshäll, 75 till 120 mm tjock (se pi. XXIX). Detta siilt att anordna ställbottens understa del har fortfarande många anhängare och bjuder ovedersägligen den fordelen, alt oin tackjärnet skär ned sig, så kan vid detta system ej själva overdelen av stallet komma i olag, vilket kan hända och även hänl vid en annan modernare anordning, som består uti, att man i stället för de murade luftkanalerna anordnar på det första tegelskiftet först en 50 mm tjock gjutjärnshäll (denna kan dock utelämnas) och så eil ruste av dubbla T-balkar 300 mm höga och på dem lägger grundtackan.
Ovanpå grundtackan lägges minst ett, vanligen två tegelskift »på platt» och på dessa komma sedan ställets yttermur och därinom vare sig det rammade eller murade innerstället Ställets yttermur (kallad ytter stallet) som förr logs i stora block av mörljenbergssten är nu-mera nedtill vid en del masugnar dubbel, mera sällan tredubhel, och uppföres av eldfastaste chamottegel eller av silicasten. Dess yttre sida göres nästan alltid lodrät ända upp Lill hördjärnen, som uppbära pipmurarna, dess inre ater följer vid murade innerställen vanligen ställprofilens lutning ända från botten upp till en meter över for-morna, vid rammade stallen åter har den samma lutning från for-morna upp, men under formorna är den lodrät. I denna yttermur anbringas hål för järnutslag, slaggtappning och blästerintag, se härom längre ned.
Innerstället kan som sagt uppföras vare sig genom inramm-ning av eldfast kvartsmassa eller muras av silicategel.
Rammat stalle: För detta galler det att välja lämpligaste kvarts eller hellre kvartsil. Densamma bör vara av möjligast lik-artad och jämn sammansättning, får vid tvär upphettning liil våll-vårme ej falla sönder i små korn och ej bli mycket mör, får vid vitvärme ej partivis sintra och än mindre smälta, får således ej inne-hålla några som helst lättsmälta lo ro ren in gar såsom fältspat, glimmer, kalk, granat eller dylikt. Bäst är om den vid slagning får mussligt broti och ej är kristallklar. Färgen är det ej så noga med. En ut-märkt hyttkvarts från Gusselhyttan är t. ex. morkgrå och en från norra Sverige rosenröd, men vanligen är god kvartsits färg vil med i släppytorna gul eller rödaklig »anlöpning». For alt få den mera lätt-krossad användes vid flera hyttor all bränna den i rostugnen, och har man ej tillgång Lill god kvarts utan måste använda sådan, som haller mikroskopiska vätskeinneslutningar, är bränningen nödvändig även för att de inrammade kvartskornen sedan ej i ställväggen skola dekrepitera och åstadkomma massans uppmörande. Kvartsen krossas