JÄRNETS UTBRINGANDE UR MALMEN
259
i valskrossar, kollergängar eller stampverk lill Iran nijöls upp till arters, nötters eller valnötters grovlek. Ju bättre kvartsen är, ju grövre bitar kan få följa med; ju mera sönderspringande den visar sig i tvärvärme, ju finare måste den hållas, men en ytterst viktig sak är att så mycket fiht och finaste pulver finnes med, att mellanrum-men mellan de grova körnen vid ramningen bli fullkomligt fyllda, ty säväl tackjärn som slagg bryta eljes ul korn för korn ur massan, genom skillnaden i deras och massans egentliga vikt och skära då snart bort det inrammade understellet.
Inramningen av massastället sker på så sätt, att man i en av piank gjord lave med rakor och skyfflar ytterst noga sammanblandar kvarts och eldfastlera i noga avmätta mängder. En del masmästare röra dock ut leran med vatten till en välling och fukta med denna den i laven utbredda kvartsen, men som det vill skarp blick till alt då få lagom lerhalt, är det vida bättre mäta upp av torr kvarts och torr finmald lera de kvantiteter, som skola för varje gang ingå i massa-sammansättningen, och först sedan man i laven utbrett kvartsen i ett jämnt lager på denna utbreda leran samt så fukta med lagom med vatten. Som massan kommer att bliva eldfastare i ju större proportion kvartsen ingår, tager man till den varmaste delen av stallet massa med mindre lera. Under blåsningen är temperaturen i stallet alltid störst i nivån vid och strax över formorna och bör man därför ha eldhärdigaste massan där. Under formorna och isynnerhet i botten, dar hettan ej är så stor, inen där tackjärnet vill tryckas in i massans porer och bryta lös körnen, kan man ha litet lerstarkare och därigenom tätare massa. Emellertid iakttages vanligen ej detta, utan börjar man oftast i botten med den lerfattigaste massan och ökar lerhalten undan för undan ju högre upp man kommer med ramningen.
Vid en del hyltor an våndes engelsk »piplera» eller hollandsk »klimplera», båda vita eller Ijusgrå till färgen, men fullkomligt lika bra i eklfasthetsavseende iir vår goda skånska F-lera, som bor an-vändas obränd. Dess mörka färg (av kol) gör, att man så väl ser, när massan är fullgott omblandad, vilket man åter ej kan se vid de andra.
Mycket noga är det att taga lagom med vatten vid fuktningen. Ar massan för torr, när den inrammas, packar den sig ej utan håller sig »lös som sand», är den åter för fuktig, så »jäser» den upp på ett ställe, medan man ratnmar på ett annat, och biir ej heller då hård, vilket är ett oeftergivligt villkor, om stallet skall bli biståndigt. Ett gott sätt att bedöma, om massans fuktighetshalt är den rätta, är att laga en hånd füll av den färdigblandade massan, hårt krama hop den, dårpå rulla bollen fram och åter i öppna hånden samt sist kasta upp den ett par decimeter högt och låta den åter falla på hånden. Är massan lagom fuktig, håller den att rulla fram och åter,