260
JÄRNETS METAI.LURGI
men går vid nedfallandet sonder i två å tre delar. Faller den sonder vid rullandet är den for torr, haller den hop vid nedfallandet är den för våt.
Lerhalten i massan hör rättas efter kvartsens eldhärdighetsgrad och grovlek. Vanligen tages den till 1/is i botten och '/s upptill, men vid elt par hyttor börjar man med Vai och slutar med V12.
Rammarna, varmed massan skall i masugnsstället inrammas, äro smala runda järnstänger av 1,8 å 2 m längd, nedtill an tingen för-sedda med en rund knapp av 25 å 30 mm diameter eller ock, vilket är bättre, med en cirka 100 mm hög fyrkantig del av 25 mm sida. De senare rammarna bli något mödosammare att arbeta med, men ge bättre slag och hårdare massa på kortare tid. Innan man börjar ramma, stryker man vanligen ställmuren invändigt och å botten med tjock välling av eldfast lera. Härefter inöses ett 100 å 150 mm tjockt lager av massan. Detsamma utbredes noga och tilltrampas och härefter börjar ramningen. Vid denna, som utföres av ett arbetarlag på 4 å 5 man, börjar man ramma utefter muren, varvid man slår slag vid slag, alla under arbetet llyttande sig runt om ål samma håll, var-igenom vinnes, att ingen del av massan biir tillpackad mindre än den andra, vilket åter skulle bli följden om arbetarna skulle ramma segmentvis, ty den ena slår hårdare, den andra lösare. När man i cirkelgåendet kommer längre in, vända sig arbetarna forstås helt om med ryggarna mot muren i stallet. När man känner, att det först inösta massalagret är tillräckligt hårt, skrapas ytan ined en gies ståltrådsborste eller sliten gammal kvast, så den blir litet upprepad, och så inöses eil nytt massalager som tillstampas på samma sätt som det första, och så undan för undan till dess bottenlagret fått något litet mer än den tjocklek, det i det färdiga stallet bör hava.
När man nått till denna nivå, avskrapar masmästaren med en murslev det översta ej füllt hårdnade av massan, tilis han kommer i lagom nivå med botten i utslagshålet för tackjärnet. Medelst linjal och vattenpass ser han noga efter, att han får en fullkomligt plan och fullkomligt vågrat yta på massan. När han åstadkoinmit delta, nedhissas lili honom det första modellhalveparet. »Modellerna» bestå av tjocka planklaggar gjorda, stympade halvkoner försedda med »bottnar» upptill och nedtill (se fig. 1 och 2 pi. XXX). Samrnan-ställda fylla de ej cirkeln füllt, utan uppstår mellan dem en springa av cirka 100 mm bredd. Till tätande av denna har man två träkilar, vilka stållas i modellernas sidolutning mellan dessa och fästas medelst järnsprintar i järnkrokar fästa inuti modellerna. Modellernas yttersidor hava just den vidd och den sidolutning, som ställets inner-vägg skall komma att få. För att erhålla rätt centrering, så placeras tippe på uppsåttningsmålet å pipmurarna ett brädkors, i vårs mitt är borrat ett hål, genom vilket ett lodsnöre med lod nedhissas till modellparets överyta. Masmästaren flyttar så på modellen, tilis han