JÄRNETS UTBBINGANDE UR MALMEN
263
och underytor horisontala, eller ock, som vid några masugnar brukas, med över- och underytor vinkelräta mot inre ställväggens lutning, då innerväggen från tmgefär formnivån och upp är jämntjock och rätta lutningen erhålles genom att man ulanför denna mur uppfört en till-tuktad bakmur. Ett oeftergivligt villkor för att ett murat stalle skall bliva gott är, att det tillagas ined möjligast fina fogar, ty det är alltid i fogarna skärningen av tackjärn och slagg är störst och nötningen av beskickning och gaser samt frätningen av saltångor verka skarpast.
Antingen beställes legelstället med fasontegel så formade, alt de utan huggning bilda öppningar för järngata, slaggtimpel, resp. slagg-forma och för blästerformorna, men försiktigast är att beställa hålen någol »rymliga», ty de bliva dels ej så exakta, att de efter teglens in-murning »styra på lodlinjen», dels behöver man fästa de järndelar, som skola sitta i dem, med bruk, om de skola fastna ordentligt. Timpeln, resp. slaggformbocken inmuras alltid samtidigt som ställel uppmuras, formorna åter insättas först sedan allt är iordning i øvrigt.
Utslagshålet för tackjärnet (se pi. XXXII tig. 3) anbringas naturligtvis alltid vid ställets bolten och benamnes tillsammans med den ytterställmuren genomgående öppningen, om de hava 4-kantig genoin-skärning, »järngatan». Del tages vid olika hyttor av ganska olika dimensioner Iran endasl 75 ä 100 mm i diameter och således runt (vid masugnar, dar man efter utslagen satter igen med lerstopp) till rätt stora rektangulära dimensioner l. ex.: h — 150, b = 200; h = 300, b = 225; h = 400, b = 100; h — 300, b == 150 o. s. v. alli mm. Nu-mera, sedan de allt sämre träkolen göra hyttgången allt ojämnare, ställer man även så till, all man ovanför det egenlliga utslagshålet har mur på förlor», så alt man utan all skada övrigt murverk kan vid behov taga upp tillfälligt utslagshål högre upp än vid botten. Öppningen i ytterställmuren och, dar pipmurarna gå ända ned till golvet, även den i dessa klädes upptill och vid sidorna med gjutjärns-skoning, som dels tages av grovt gods — 50 mm — dels förses med bred »krage» utanför muren, på det att den ej må spricka eller slå sig, utsatt som den biir vid utslagen för synnerligen tvära och starka upphettningar. Från järngatan ledes tackjärnet liil de s. k. måtten (— kokillerna eller sandformarna, vari det får stelna) antingen (äldsta siiltet) i en av sand uppöst ränna, eller — vilket är nyare och vida bättre i en svängränna av gjutjärn, som kan helt enkelt vid och strax nedanför järngatans yttre mynning få vila å en golvdubb, då dess yttre svängbara ända uppbäres av etl stag fästat etl stycke upp på pipmuren, eller ock, vilket dock är dyrbarare, invid ställmuren röra sig kring en hög och siark pivot, ställd i en murad fördjupning, vilken hålles tackt med en häll lili skydd mol sand och skräp. Själva rännan har en godstjocklek av invid stället 50 mm, ute i »nosen» 25 mm, dess ovre bredd = 350 min, bottenbredd 30 mm, djup 300 mm