14
JÄRNETS METALLURG!
Europas ursprungliga befolkning redan tidigt lärt sig använda alla de järnmalmer, vi ännu i dag begagna, och att de gott forstodo sig på alt forst kola veden, innan malmen uppsattes. Denna kolning skedde antingen i själva smältugnen, men lika vanligt i dess närhet på sarskild plats, vilket lydligt synes vid en mängd uråldriga hyttplatser, om man så får kalia dem, i det all marken i deras närhet ofta till stora arealer är upptill füll av kolbitar och indränkt med beck och tjåia. Ja enligt Teophrast förstodo sig de grekiska bergsmännen redan 300 år f. K. på att använda stenkol i sin järnhantering och det-samma gjorde de ganila britterna enligt Dionysius Aphrus. Träkolen bereddes enligt vad lämningarna på de gamla hyttplatserna utvisa i Mellaneuropa av gran, tall, bok och ek, hos de italienska etruskerna ay ek och kastanje, hos egypterna av akacia och hos inderna av aka-cia, teak och shorea. Freise anser, all de första järnframställnings-ugnarna alltid byggdes på höjdsluttningar eller på höga havsstränder såsom dragugnar lika dem man funnit i Belgien och Frankrike samt lyskland, se pi. IV fig. 1. Själva härden utgjordes av en med lera utfodrad grop intagen i sluttningen. Ovanför denna Hade man ell av stenar format lågi schakt C. I schaktets bolten inmynnade vid a en luftkanal K, som vidgade sig utåt mol det hall, varifrån vinden vanligen blåste. Denna kanal inledde luften. Romarna införde emeller-lid även i Västeuropa blästerugnar. En sådan blästerugn, ehuru från Hüttenberg i Kärnten, visas i fig. 2, pi. IV. Den lagre gropen A tjenstgjorde troligen som rostugn medan B var själva hyttan. Den senare 1 in. djup och 1,2 ni. vid. C är slaggvarpet. Fig. 3, pi. IV visar en gammal gallisk järnsmältugn från Epernay.
Britterna lära längre än några andra av de europeiska folk-stammarna stått kvar i stenåldern, men då Cæsar erövrade landel, hade de dock en framstående järnhantering med många over landet spnddii, de franska liknande ugnar och voro rustade både med vanliga jårnvapen och med järnbeslagna stridsvagnar, vilkas hjul voro liebesalta. Även hos dem började järn alimänt användas vid sten-ålderns slut, sager Beck, ehuru del senare, då lenn började exporteras, delvis utträngdes av den i byteshandeln för den sistnämnda metallen bekomna bronsen. Delta var åtminstone fallet i Syd-England, medan i norden bronsen gjorde sig vida mindre gällande.
Detta bekräftas på salt och vis av Wilkens, som i sitt arbete: »1 he History of Iron, Steel, Tinplate and other Trades of Wales» bland annat säger att: - De kymriska invånarna i Britannien sig undan för saxer och danskar till Wales berg och smidde dar järn. All britternas järnhantering är mycket gammal veta vi av Julius Cæsar, som omtalar, att britterna använde järnstänger av be-stämd vikt som mynt 56 år f. K. 4 år f. K. skriver Strabo, att järn var en av britternas exportartiklar. Mera vet man ej om deras för-romerska järnindustri. I Forest of Dean i dåvarande Syd-Wales (kelter)