JÄRNETS UTBRINGANDE UR MALMEN
273
gångerna tackjärnet mycket för svavelhaltigt för att kunna användas till lancashire eller puddel, och som koksen kostade 2 fiksdaler per tunna, vägande 165 skålp., och träkolen 50 öre per tunna, så blev bränslepriset med enbart koks 1 riksdaler 21 öre, men med enbart träkol blott 83 1/s öre per centner tackjärn, således dålig affär att då blåsa kokstackjärn i Sverige! Samma år började Skisshyttan blåsa spegeljärn med blandning av koks och träkol och fortsatte därmed, och 1872 gingo i Dalarne trenne spegeljärnsmasugnar med koks och träkol. 1874 försökte Borgvik blåsa bessemertackjärn med blandning av koks och träkol. Stålet blev gott, men bränsleblandningen för dyr. 1902 nedlades Skisshytte koksspegeljärnsbläsning, men redan förut hade Domnarfvet tagit vid och blåste tackjärn med blandning av koks och träkol. 1904 började Avesta experimentera med koks-tackjärnsbläsning samt lyckades därmed, sedan ena masugnen 1905 ombyggts till för koksblåsning lämpligare fason. Ungefär samtidigt började Bångbro ombygga sin ena masugn för koksjärnshläsning och har nu nyligen följts av Degerfors. Att ännu Hera svenska bruk komma att följa dessa nu uppräknades exempel är antagligt trots de senaste tidernas nya metoder (elektriska masugnen och järnsvampen), ty landets behov av billigaste gjut- och verkjärn är statt i snabb lill-växt, och ännu dröjer det nog mycket länge, innan åtminslone elektriska masugnen kan leverera vare sig del ena eller det andra, och järnsvampen passar givel ej för gjut- och tackjärnsberedning utan endast till smidesjärn och stål. Vår kvalitéjarnstillverkning åter har allt att hoppas av dessa nya metoder. Skålen till att vår gamla, över sin produkts (träkolsjärnets) höga kvalité så stolta järnhantering nu måste något »jämka på sina principer» kunna ej anföras på tydligare och bättre sätl än med de ord, som brukspatron C. Sahlin uttalade i ämnet vid järnkontorsmötet 1909 och vilka därför här avtryckas.
»Att träkolstillgängen icke rindigen i längden kan ökas i samma proportion, soin vår järnhantering kommer att öka sin produktion, synes mig ligga i öppen dag. Den stärkt växande trämasseindustrien har redan länge hållil på att driva kolaren från skogen i mellersta Sverige, där frisk gran numera knappast forekommer i milorna. Under senare åren har samma konkurrens uppstått även i Norrland. Och därom är ju intet annat än gott att säga. Kølningen måste enligt ut-vecklingens gång hånvisas till skogens avfallsvirke. Därav följer att möjligheten till ökad kolning efter hånd kommer att lida inskränk-ning, om än tidpunkten därför kan varda framflyttad genom nya kommunikationers öppnande, flottledernas ökade användning för kol-vedsforsling samt den företagsamhet, som det höga träkolspriset sanno-likt kommer att framlocka. I varje fall torde tiden vara inne för järnhanteringen att mera allmänt tänka på att reservera träkolstillgängen åt <ie tillverkningsgrenar, som icke kunna vara träkol tor-
is.