■JÄRNETS UTBRINGANDE UR MALMEN 277
ugnen vid Gary i Amerika har runda gjutna pelare 28 eng. lot höga med 4 fots diam. på fotplattan, 3 lots å topplattan 2 fot S tum nedre och 1 fot och 11 tum övre pelardiameter. De nitade pelarna äro ofta sammansatta av tvenne stycken U-balkar och tvenne stycken dub-belt-T-balkar av 300 å 360 mm steghöjd, beroende på pelarnas antal och pipans med beskickning vikt.
Bördjärnen äro av många växlande fasoner, alltid med höga uppåt riklade flänsar. Godstjocklek 65—100 mm. Ringbredd 600—1500 mm. Flänshöjd 400—600 mm. Pipmurarna givas i Europa sällan mera än 800 mm tjocklek, i Förenta Staterna åter 1400 a 1500 mm, var-jämte förefinnes även den olikheten, all inedan man i Europa lagt bort alt hava själva pipan järnmantlad utan endast bandar murarna med grova järnband 150X18 eller 200X20 mm för vartannat eller vart-tredje tegelskift, så använder man i Amerika alltjämnt med c:a 20 mm grov järnplät mantlade pipmurar lämnande en springa på c:a 60 mm mellan yttermuren och mantein, vilken springa löst tylles med g'ranulerad masugnsslagg. Genom all man dessutom upptill i plåtmanteln läinnar eil mellani um mellan murkrönet och uppsättnings-målel kunna murarna fritt växa i höjden och något svälla utan att därvid spränga mantein, vilket skett i Europa några gånger. Varför ainerikanarna bygga så ljocka pipmurar och ha manteln kvar torde mindre vara av hänsyn till värmeutsträlningen utan mera för all öka pipornas tyngd, ty dessa tunga tjockinurade pipor tillåta dem att hell stöda uppfordringsbanans för gods överända inot uppsättnings-målet, medan man åter i Europa måste ha sårskilt rusle eller murar omkring inasugnen att uppbära kransgolvet och den snelt tryckande tunga uppfordringsbanan. (Se pi. XLI.)
Samma tegelsorter användas i koksmasugnarnas pipmurar, som dem vi taga Lill träkolshyttorna, med undantag av all man i Förenta Staterna alil mera börjat följa Kennedys råd all i pipans overdel an-vända i innermuren ett glacerat, om vårt skånska klinkerttegel mycket påminnande synnerligen talt legel, della för all hindra dissociationskolet från att intränga i och spränga teglets porer. I Europa murar man helst med fasontegel noga anslutande sig till pipprolilens lut-ningar och av stort formal, i Förenta Staterna åter använder man ungefär vanliga dimensioner och bryr sig ej om att »hugga insida i lutning» utan »trappar av». Insidan biir härigenom ojämn, men teglets »naturliga» starka yta bibehålles, vilkel är en vinst. Även i Europa har man börjat ta efter della niurningssätt. I överpipan, som vidgar sig nedåt, kan man ej ha något all invända mot det, och nere i raslen och stallet lär ej trappningen mer än det forstå dygnet orsaka någon sjunkningsojämnhet, ty vid bessemer- och gjutjårnshyttor fyllas trapporna raskt med grafitbeklädnad. Huru del skulle ställa sig i våra lancachire- och martinhyttors stållen torde vara en Iråga. Oita lager man samina eldfasta kvalitet hela murtjockleken igenoni, einedan