JÄRNETS UTBRINGANDE UR MALMEN
307
cyan) motsvarade 2397 engelska skålpund dagligen eller 72 kg per ton uppsatta stenkol.
P. Tunner utförde sedan 1859 liknande gasundersökningar vid spatmasugnar i Steyermark men kombinerade dem med undersökningar om, vid vilken temperatur och nivå järnmalmen började redu-ceras, samt när järn började utreduceras, samt fann att Fe2O3 började overgå till Fe3()4 viel 650° och FeO till Fe vid 840°, d. v. s. då gaserna visade dessa temperaturer medan malmstyckena naturligtvis voro kal-lare. Kolbindningen tycktes börja vid 1110°, och bevisade Tunner medelst eit nedsänkt järnrör, som ej alls kolbands på inre ytan, att kolbindningen skedde uteslutande genom järnets direkta beröring med glödande kol*
Åren 1862—1864 utförde likaledes L. Rinman med B. Fernquist som analytiker undersökningar vid masugnarna vid de tre bruken Hammarby, Forssjö och Hasselfors, vilka undersökningar, då de utför-des synnerligen noga, äro av ett visst intresse (se tab. LVII). Då man vet att i luft mot 100 kg N svarar 30, i kg O och att detta syre med kol ger 52,7 kg koloxid, så ser man av Hasselforssiffrorna, att reduktionen i därvarande låga masugn med rätt stor livlighet pågick ännu vid 5 lots höjd över bollen. Direkta försök med nedsänkta och strax efter uppdragna medelstora malm- och kalkstensbitar visade, att vid Hammarby ännu vid 24 fots djup under kranshällarna och 1000° temperatur järnmalmbitarna endast lättat 0,0 7% således voro så golt som alldeles oreducerade, medan kalkstensbitarna först vid 800° temperatur visade kolsyreförlust Ser man åler på gasanalyserna och deras kols och syres forhållande till kvävet, så finner man att de mera mullformiga malm- och kalkpartiklarna rätt högt upp i piporna börjat reduceras och kalcineras, vilket talar för användandet av sligbeskick-ningar.
De stora överskott, som gasproven vid timpeln (2-fotsproven) upp-visa av kol och syre i forhållande lili kväve, och vilka överskott även de utländska vetenskapsmännen i sina masugnar funno, och som syntes dem halvt oförklarliga, halvt skylides på stybb och dylikt varmed timpeln täpptes, måste komma dels från fortsalt direkt reduktion av järn, kisel och mangan neri stäliet, dels uppstår nog koloxidöver-skottet av att tackjärnet —nedkommet i det svalare understallet — av-giver gaser, huvudsakligast koloxid, som det ovan formorna måltal sig med. Allra störst var detta koloxidavgivande i understallet i Hasselfors. Även A. Tamm fann vid sina undersökningar sådana överskott av CO. Som inga uppmätningar gjordes av de gasmängder, som avleddes till rostugn och varmapparat, kan man ej fulil beräkna huru mycket kol, som använts för direkt reduktion och ej heller vilken roil dissociationsfenomenen i masugnarnas overdel spelat.**
* Se vidare J. K. A. 1861 sid. 182.
En del andra undersökningar av L. Rininan återfinnas i J. K. A. 1880 sid. 157 o. 162.