30(5
JÄRNETS METALLURGI
slutreduceras och kolbindas högt upp i pipan, svårreducibla grova malmbitar i ytan, först längt där under och i kärnan, först längt ned och sen ytan redan börjat kolbindas! De finaste malmkornen hava i varje nivå ungefär de uppåtstigande gasernas därvarande temperatur, de grova malmbitarna-en mycket lägre. Lägsta temperatur och niest avvikande från gasernas ha de kolsyra ännu avgivande limbitarna, emedan kolsyrans förgasande binder mycket värme. Den ena malm-biten, t. ex. torrstens blödsten och briketlerad slig, genomtränges lätt av de reducerande gaserna, den andra — kanske en lackande kvick-sten är för gaserna så gott som ogenomtränglig. Kolstyckenas yta ha gasernas, således ej malmkornens temperatur, kolstyckenas kärna vida lägre temperatur, än både malmstyckenas kärna och gaserna.
Vid de små laboratorieförsök som gjorts till utredande av mas-ugnsprocessen har man arbetat med jämnvarma malm- och kolkorn, malm och kol, som föga avvikit från varandra i korngrovlek, med visserligen vid olika försök växlande gastryck och gastemperaturer men ej med oupphörligt och plötsligt växlande sådana. Att till-lämpa förhällandena vid laboratorieförsöken med dem i masugnen är som all tillämpa dem som gälla för slammet i en vattenklaringsdamm. med slammets i Niagaras vårllodsniassor.
Någol bättre tillämpliga bliva försökens resultat och de kemiska jämviktslagarnas regler vid elektriska masugnar, om dessa arbeta med jämngrov malmslig och jämngrov Hm samt med lugnare gas-strömningar.
Redan då Bunsen och Pfort 1839 i Veckernhagen gjort sina under sökningar på sammansättningen av masugnsgaserna i olika pipnivåer* kommo de underfund med att reduktionen i masugnen ingalunda var en sä enkel process, som man dittills ansett och när Bunsen och Playfair senare sökle med hjälp av sådana undersökningar utreda förhällandena i engelska stenkolsmasugnar, så kommo de till en så absurd slutsats, som att i dessa för den liden ovanligt höga masugnar all reduktion och smältning försiggick från blott 10 å 12 fots höjd över formorna, ett resultat, som J. Åkerman** med rätta betecknade som praktiskt omöjligt. Bunsen, Pfort och Playfair utredde emellertid cyanens roll i processen, i del de visade att i säväl träkols- som koksniasugnar strax över formorna bildas betydande mängder cyankalium, och all detta i gasform något högre upp genom malmens syre omsattes till kväve, koloxid och kolsyrat kali, vilket senare såsom icke flyktigt till stor del åter nedsjunker mol formnivån, blir redueerat till kalium, som åter med kol och blästerns kväve bildar cyankalium o. s. v. Genom all uttaga gasprov strax över formnivån i Alfretons masugn funno de, att den cyankaliumhalt dess gaser dar höllo (1,3 4 %
* J. K. A. 1841 sid. 328.
** .1. K. A. 1847 sid. 373.