JÄRNETS UTBRINGANDE UR MALMEN
31.3
förda åsikt, alt ej järnets oxider utan endast metallen själv kan verka som katalysator, lala emellertid alla erfarenheter från masugnarna, tv de gå ul på att kolavskiljandet börjar högt upp i masugnspipan viel så låga temperaturer all vid dem intet FeO ännu kan vara reducerat till Fe.
En ideellt arbetande masugn skulle nu vara en sådan, i vilken från reaktionernas begynnande och ned till kolbindningszonen i ställel det ingenstädes utdissocierades kol men hela vågen rådde uteslutande reduktion av järnsyreföreningar, d. v. s. där med stigande temperatur gasernas kolsyrehalt avtog lagoni, så alt koloxid utöver jämvikts-lägels hall ständigt funnes, men alt å andra sidan upptill i pipan, där temperaturen är sä låg att ingen reduktion kan förekomma, gasblandingen ej hölle niera koloxid än vad nödvändigt är
Att sköta en masugn så är av förut uppgivna flerfaldiga skal praktiskt omöjligt. Och så som man i prakliken mås te skola den — ej endast med hänsyn bara til] ininsta möjliga kolåtgång utan till basta ekonomiska ulbyte i helhet — så vela vi mer än väl, alt det utdissocierade kolet, som avskiljes ända in i de finaste porer i inalm-styckena, i slället för att vara till skada är oss till ovärderlig hjälp både vid reduktionen och vid det utreducerade järnets kolbindande. Det galler blott all laga, att ej niera avskiljes, än som kan nyttiggoras.
Den direkta reduktionens inverkan: Som 1 kg järns utredu-cerande ur FeO erfordrar 1352 v. e. och å andra sidan 1 kg kois för-brännande till CO ger 2433 v. e. och 1 kg koloxids förbränning till CO2 ger 2429 v. e.,* så kan man lätt räkna ul, huru värmebalansen ställer sig l:o vid direkt reduktion med kol, 2:o vid indirekt reduktion med koloxid. För alt utreducera 1 kg järn ur FeO behöver jag näm-
3 3.2433
ligen 14 kg kol, delta ger då vid sin oxidation till CO ——— = 521 v. e. Således förlorar jag vid denna procedur 1352 — 521 = 831 i>. e.
För all åter utreducera 1 kg järn ur FeO med CO behöver jag 1 - 2429
- kg koloxid, som vid sin förbränning till CO2 ger — 1215 v. e.
Således en förlust av 1352 — 1215 = 131 v. e.
Som den senare förlusten endast är sjättedelen av den (örra har man därav slutit sig till alt all reduktion direkt med kol är till betydande skada i masugn s pro cessen.
Så är i prakliken emellertid forhållandet endast då den direkta reduktionen overskrider ett vissi mått d. v. s. då forhållandet direkt reduktion
indirekt ^reduktion blir fÖr stort’ så att ^ången i masugnen biir vad inan kaliar »tör hårdsatt», givande järngrön, brun eller svart slagg. Vid god masugnsgång åter är ett visst mått av direkt reduktion till
* Hiittes siffror sid. 308.