326
JÄRNETS METALLURGI
äro kända för all gå synnerligen bra, surt martintackjärn ej fordrar mera an 3 in3 ugnsrymd, basiskt martintackjärn ej fordrar mera än 2,6 5 in3 ugnsrymd. Bessemerhyttan går också bra men har ett något sällsyntare sammansatt tackjärn, och därför torde vara hast vid bessemertackjärn räkna med 3,3 5 in3 ugnsrymd allt per Ion i dygnel blåst tackjärn.*
I tabeli LX har uppställts värdesiffror för de nuvarande 25 största svenska träkolshyttorna, varav siffrorna för två av desamma tagits ur Lefflers tabeller, medan siffrorna för de andra 23 samlats under berg-skoleresorna 1909, 1910 och 1911. Nederst i denna tabell äro insatta medelvärden för dessa hyttor och under den raden medelvärdena för de 25 största träkolshyttorna anförda i Wiborghs metallurgi och vilkas siffror samlades under bergskoleresor 1902, 1903 och 1904, dock Domn-arvshyttorna uteslutna, ty de ha na oniändrats lill kokshyttor. En jämförelse inellan de båda inedelvärdsraderna ger en antydan oin, i vilken riktning våra hyltingenjörer arbetat, och huru längt de kommit på 7 års tid. Medelsiffrorna visa för:
Piphöjden en höjning av en kvart meter, således en alldeles given tendens till högre masugnar, och hava vi nu 6 st. av 17 in och högre mot endast 2 stycken förut.
Slaggtappningsnivån tyckes man anse bör hållas vid det gamla, ty dar är ändringen = + 0, och de skäl som tala för delta äro: dels att man genom ställdiameterns förstorande i alla fall kan göra større utslag, dels ock att slaggmängden betydligt avtagit genom alt, som nedan visas, beskickningarna anrikats.
Formhöjden visar en obetydlig ökning, alldeles for obetydlig, när man tanker på, vilka olägenheter det vid oren gång medför, alt ha formorna så nära slaggbadels vanliga yta. Våra ingenjörer äro i detta fal] alldeles för konservativa, såsom påpekades redan i tillägget i Wiborghs metallurgi, och i Rysslands nya träkolsmasugnar likaväl som i de amerikanska har man formorna vida högre upp utan någon olägenhet av för kallt järn. Pavloff visar nyare ryska träkolshyttor med en fonnhöjd av 1067—1400 mm, medan Falkman från Amerika anför** att i träkolshyttorna diir formorna ligga 5 å 6 fot över ställ-botten. Att flytta upp formorna till åtminstone 1 m över ställbotten bör därför ej medföra någon fara, men vunnes det därmed, att slaggen ej behövde stå och »slå» i formmynningen, vilket verkar avkylande på både slagg och järn.
Korsbandsnivån flyttas så small nedåt. Medeländringen är 0,1 2 in, men som av tabellen framgår har en av våra högsta hyttor blott
Det kanske kunde tyckas, som författaren borde foreslå nedsättning även för be-hövlig ms ugnsrymd vid lancashiretackjarnsblåsning, men som lancashiremetoden ärden för ändringar i tackjärnets sammansättning känsligaste av alla, tvekar jag om huruvida detta är tillrådligt. Nog för det sekunda lancashire kan tåla raskare drivet tackjärn, men otn det l:ina gör så med torde vara tvivel underkastat.
** J. K. A. B. 1907 sid. 179.