372
JÄRNETS METALLURG!
inträdes med någon lutning emot ställets hotten, vilken, om den är murad, lämpligen hålles beströdd med ett tunt lager sand till för-hindrande av skärvning. Ugnen, som förses med stångrost, muras vanligen av slaggtegel och insätter man i eldstadsöppningen en lucka samt en dylik även i askrumsöppningen, det senare för dragets regle-ring. Sedan man väl tilltäppt formorna med lerpluggar och under timpeln tätat med sand, eldsätter man ugnen med litet kol eller grov sork, som första dygnet får ligga och glöda utan egentlig låga. Andra dygnet börjar man elda med gamla bräder eller »träskräp» av annal slag och kastar därav in blott helt litet i taget, så att en mycket obe-tydlig eld hålles vid liv elt par Ire dygn, varefter man så småningoni ökar brasan liil allt livligare eld. När man känner, att så behöves, påslappes kylvatten i timpel och formor men aldrig mera, än alt det utrinnande vattnet svagt ångar. Med eldningen fortsättes så — alli efter ställmassans tjocklek och höjd, yttre luftens kyla, bränslets be-skaffenhet o. s. v. — till dess alt pipan är torr och invändigt nedtill i stallet füllt brunvarm, vilket man kan sluta till av gammal erfarenhel av ytterväggens värme. Minsta eldningstiden vid rammat stalle hava vi på bruksresorna fått anteckna vara 9 dygn, vanligen eldas 14 dygn och på en del bruk ånda till tre veckor. Helt och hållet nymurade masugnar böra påeldas ännu försiktigare, och gammal masugn med murat ställe kan påeldas något raskare. Sista tiden eldas med torr och god furuved och füll lyr. Vanliga vedåtgången är 25 å 30 famnar ved och något »skräp» eller motsvarande stubbar och skogspinnar.
Då pipan är färdigeldad, bortrives eldningsugnen, askan i den-samma inöses i stallet för boltens höjande till förekommande av bil-dandet av kalljärn på densamma i början av blåsningen, varjämte askan hjälper till att »kvicka upp» den först ganska tröga slaggen. Att ösa med in en hop het sand, såsom göres vid en del masugnar, är däremot mindre tjänligt, såvida ej sanden är till större delen bestående av fältspat. När detta är gjort igenöses järngatan med sand, skorstenen och täckhällarna bortlyftas, och fyllningen begynner. Här-vid tager man först en viss mängd kol utan någon malm eller lim (tomsättningarna kallad), vilka kol nedhissas med i lervatten blötta stora säckar, som, nedkomna i stället, vändas upp och ned och ur skakas samt åter raskt upphissas. Härför använder man trenne rep, ett i »vardera övre hörnet» av sacken och ett fast nedtill i hotten. Man hissar ned kolen för att de ej skola vid sitt fall slå sonder massan i ställets hotten och väggar, och går på med att hissa ned dem tilis man nått upp över ramningen. Vid murat ställe kan man skovla ned kolen, blott botten blivit tackt. Tomsättningarnas antal bestämmes dels efter pipans storlek dels efter beskickningens svår-reducerlighet och slaggens svärsmältlighet samt kolens godhet ävensoni kolsättningens hektolitertal, och liava vi fått antecknat vid en hytta endast 4, vid tre hyttor 12 men vanligast 8 ä 9 stycken tomsättningar.