JÄRNETS UTBRINGANDE UR MALMEN 415
eller lill jordbruket, och vad som ej eiter bränningen släcker sig tiisen lättkrossai, och kan användas som lim under nästa kampan.j. Bia med kalk således! Slulna uppsättningsmälet avlyftes så fort sisla saftningen gjorts. Efter ett par timmar päläggas tfickhällarna, skorstensroret påsattes och gasspjällen igenslås i ledningarna.
När man så ser kalk framför alla foimoma göres utslag, möjligasl mycket järn utpumpas, och härefter är bäst, om ej omställningen brådskar, att sätta igen alla öppningar som vid dämning och läta pipan långsamt avsvalna. Måste inan snarast möjligt draga på igen, sä måste man forstås låta järngata och slagg- samt vindformor stå öppna, med given följd, att pipinnermuren lill följd av den hastiga avkyl-ningen skärvar och tar skada.
O. Biprodukternas tillvaratagande.
Vid masugnarna erhåller man egentligen inga andra biprodukter än gasledningssotet, slaggen och gasen. Vad då det förstnämnda angår, så spelar detsamma vid rätt konstruerade masugnar så lilen roll, all del hell kan lämnas ur räkningen. Vid de andra åter hör man taga vara på det och efter brikettering äteruppsätta det på masugnen.
Slaggen åter bör man alltid söka uttaga största inöjliga valuta av, tv av densamma får man — Sven vid de rikare beskickningarna — avsevärda kvantiteter.
Redan 1748 skrev slottsbyggmästare Eliander lill Kungl. Veten-skapsakademien i Stockholm, att masugnsslaggerna gjutna lill legel gåvo ett utmärkt material för isynnerhet källarväggar och valv och skorstenar samt lill alla byggnader under vatten, och detsamma om-talar bergmästar A. F. Cronstedl 1761, som även beskriver deras till-verkning, som tillgick på alldeles samma sätt som ännu i dag sker vid flertalel svenska masugnar. Han säger ock, all dessa tegel visat sig utmärkt användbara i masugnsmurar, i väggar, i rostgroparna o. s. v. saml påpekar att engående malmer ge bästa teglen, och att om kalksten mäste medtagas i beskickningen den ej får sättas upp i så stora stycken, att den ej fullständigt loser sig i slaggen, ty biir del kalkkörtlar kvar, så släcka de sig efter någon tid och spränga sonder leglen. 1766 utgavs en »Masmästare-Ordning», som ålade övermas-mästarna i riket att se till, vid vilka hyttor för tegelfabrikation lämplig slagg erhölles och där lära ut tegeltillverkningssättet, som bestod i all på plan tackjärnsbotten ställes tre av tackjärn gjutna vinklar alldeles som nu, varefter forsi i vinklarna nedliigges stjärtslaggbitar, var-på slaggtappning göres, lock pålagges och slaggdrängen sen ställer sig å locket tilis stenen stelnat, på det slaggen i måttet ej må jäsa upp och lämna ojämn överyta!
Vida starkare och bättre bli slaggstenarna, om de uppfortnas i