V. Tackjärnets raffinerande och färskande.
(Raffination des Eisens, reflning of iron, affinage du fer, rafflnizo vanie shaljesa, at'finaggio del ferro, refinacion del hierro; Irischen, to decarburise ou décarburer la fonte, obesugleroshivatj tschugunj, decarburare la ghisa, descarburar la fundicion.)
Definitioner. Redan 1782 skilde Sven Rinman i sin Järnets Historia mellan raffinering och färskning av tackjärn, varvid han med raffinering menade borttagandet av vissa järnets föroreningar, ej blott tackjärnets titan även det smidbara järnets, men med färskning menade tackjärnets smidbargörande i smälthärd. Han anför dar även både försök han själv gjort ävensom dem de Reaumur i »1’art d’adou-cir le Fer fondu» anför, att utan att smälta ned järnet och endast genom dess glödgande i vissa ämnen göra det smidbart, försök som i regel lyckades, och dem han tycker borde fullföljas, men detta sätt att åstadkomma smidesjärn kaliar han ej färskning. Man visste då ännu ej, att vid båda satten, vid aduceringen säväl som smältfärsk-ningen, det är genom kolets bqrttagande man får tackjärnet smidbart, utan antogs fortfarande, att tackjärn höll för mycket flogiston, som genom helta måste förgasas.
Ännu i dag skilja vi på samma sätt mellan raffinering och färskning, menande med:
Raffinering järnets befriande från vissa legeringsämnen, i främsta rummet skadliga sådana t. ex. svavel och fosfor, i andra rummet vissa för järnets användningssätt olämpliga s. s. kisel och mangan;
Färskning, tackjärns omvandlande i smidbar vara och ståls i mjukare järn.
Men även vid färskandet av tackjärn ned till smidbar vara (stål eller smidesjärn) hava vi haft för vana att skilja mellan två avdel-ningar i processen: l:o raffinationsperio den och 2:o färsk-ningsperioden, avseende med den förstnämnda den första delen av färskningen, då av legeringsämnena huvudsakligen kisel och mangan oxideras och med den senare, då det huvudsakligen pågår oxidation av kolet. Om man undantager två av de gamla färskningsmetoderna