JARNETS METALLUKGI
denne vår ytterst vetgirige och energiske landsman Gustaf Broling lyckades tå inblick i själva aduceringen eller torrfärskningen. Broling tillbringade åren 1797, 1798 och 1799 i England och besökte därunder en massa bergverk och järnbruk saml utgav efter hemkomsten på Jern kontorets bekostnad en resebeskrivning, ett verkligt mästerverk och man kan säga att än i dag galler att hans resa och beskrivningen over den äro goda föredömen för huru både en studieresa hör göras och huru en reseberättelse bör skrivas* I tredje delen av detta arbete omtalar B. på sidorna 200, 207-211 hurusom vid dessa gjute-ner götos rakknivar, bordknivar, bordgafflar, delar till dörr- och bosslås saml »oräkneliga mängder större och mindre spikar» ända ned hil de minsta nubbar blott ’/s-tum långa. Formningen skedde med bratt, så som än i dag tiligår och järnet nedsmältes i små kupol-ugnar, de forstå Broling sett och som noga beskrivas. Han fick se allt i gjuteriet, men nar han frågade om, huru vitt tackjärn kunde bh stärkt nog för ovannämnda redskap och föremäl blevo svaren undvikande och man slog fram något om en arl gjutstål, »med vilket svar jag låt mig nöja, under det jag innerligen harmades över detta oredliga användande av det eljes så nyttiga tackjärnet och tillika be-kiagade de colonisters hakor, åt vilka man förmodligen ärnade dessa i ordets egentliga bemärkelse verkliga 2-öres knivar, ty man kunde köpa rakkniven färdig med skaft för 3 skilling banko». Han om-talar vidare atl dessa gjuteriägare hade mycket beställningar och »sysselsatte en hel hop folk».
1844 beskriver C. Karmarsch** engelska och franska utstälJningar av aducerat gods från industriutställningen i Paris samt österrikiska dyhka från utställningen i Wien, av vilken beskrivning med all tyd-lighet framgår att båda de ännu i dag använda tillverkningssätten för dylikt gods (det amerikanska såval som del europeiska) då redan ut-övades i dessa lander. Karmarsch beklagar, att metoderna ej vunnit insteg i hans ladernesland Hannover, och Joacim Åkerman instämmer 1846 häri för Sveriges del.***
År 1868 anlade civilingenjörerna J. O. Björck och E. Stridsberg i rorshälla Sveriges forstå aduceringsverk, vilket efter Björcks 1879 inträffade död endast reprisvis drivits, och ännu hava vi ej fått mera iin 5 aduceringsverk därav de största äro: P. Andersons i Arvika (A B Arvika Verkstäder), A. B. P. A. Larsons i Eskilstuna och Allmänna svenska Elektriska Akliebolaget i Vasterås, vilka alla tre drivas på energiskt sätt och med god framgång.
Aduceringsgodstillverkningen i Sverige beJöpte sig 1908 till 1,439 ton, 1909 Lill 1,297 ton och 1910 till 1,925 ton.
* Antecknmgar under en resa i England åren 1797, 1798 oeh 1799 med senare till-laggmngar av Gustaf Broling.
** Se J. K. A. 1846, sid. 113.
*** Kommerskollegii årsberiittelser om fabriker och hantverk gifter om antal adueeringsugnar.
riket lämna inga upp-