TACKJÄRNETS RAFFINERANDE OCH FÄRSKANDE
423
1 steyermark användes på 1860-talet till glödstälfabrikationen de gamla engelska cementstålsugnarna med kistor lika breda som höga och vilkas olämpliga dimensioner gjorde, att det tog en alldeles ono-digt lång tid, innan varmen lyckades tränga in i kärnmassan. Vi skulle naturligtvis använda ringugnar av koksugnstyp med långa smala höga fack, i vilkas mellanliggande väggkanaler masugnsgasen tinge brinna, inledd genom bunsenbrännare eller efter passerande av regeneratorkammare, i enlighet med system Otto eller system Kopper. Författaren har under många år tankt rätt grundligt på denna sak och är övertygad om, alt den skulle med hjälp isynnerhet av de nya elektriska ugnarna visa sig for de svenska bruken av verkbgt varde.
Den förbrukade färskmalmssligen — till god del redan reducerad — skulle man naturligtvis sedan uppsätta på masugnen.
ß. Aduceringsmetoden.
(Aduceringsgods, Temperguss, Malleable castings, fonte malléable, Kow-kij zugun, Ghisa fucinabile, hierro maleable.)
Denna metod går ut på att av tackjärn gjula pjäser i den form vari de sedan skola komma att användas, härefter befria dem fran den gjutsandshinna, varmed de beklätts i gjutflaskan, darpå nedbädda dem i särskilda kärl eller lådor i blandning med ett s. k. aducerings-medel, inflytta lådorna i en glödningsugn samt i denna glödga dem så länge, att, når lådorna uttagas ur ugnen, de gjutna pjäserna blivit mjuka eller sega.
Historik. Såsom uppfinnare av metoden har Iransmannen de Réaumur hittills allmänt antagits, och angives det att han redan långi fore år 1722 utarbetade densamma. Reaumurs arbete bär titeln »1 Art d’adoucir le fer fondu, ou Fart de faire des ouvrages de fer fondu aussi finis que de fer forgé» Paris 1722. Att S. Rinman redan i slutet av 1700-talet ävenledes gjorde försök med aducering är förut nämnt, men till någon egentlig störte praktisk utövning kom enligt Moldenke den nya metoden ej förr än amerikanaren Seth Boyden i Newark år 1830 grundade ett ordentligt aduceringsverk* och på etl uttömmande sätt offentligt beskrev densamma. Emellertid påpekar Moldenke att äldre urkunder antyda att redan fore Reaumurs tid eller fore 1700-talets början smidbart gjutgods målte hava i små kvantiteter tillverkats i Here länder, men de bevis Moldenke härvid andrager bevisa knappast annal, än att det var vanligt tackjärnsgjute och ej smidbart eller aduceringsgods som i de anförda fallen framställdes. En svensk beigs-man har emellertid lämnat fullgoda bevis för att redan i slutet ax 1700-talet aduceringsmetoden utövades i ganska stor skala i England, ehuru den strängaste hemlighetsfullhet därvid iakttogs, så att ej ens
Se The foundry 1908 och 1909.