TACKJÄRNETS RAFFINERANDE OCH FÄRSKANDE
431
Huru man för att vinna ovanstående ordnar de små modellerna kring sina ingöten eller faster dem på s. k. formbrätt framgår av figurerna å pi. LX. När modellerna skola tillsnickras användes oftast den vanliga s. k. krympalnen ('/os längre än den vanliga metern), ty visser-ligen krymper efter avgjutningen aduceringsjärnet, som efteråt i brottet alltid skall vara helvitt och som ofta tappas med vida högre temperatur, nära dobbelt så mycket (1,5 6—2,6 0 °/o) mot del vanliga gjut-järnet, men när man sedan aducerar de gjutna pjäserna, så svälla de åter, så att den återstående hopkrympningen ej motsvarar niera än det vanliga gjutjärnels.
Formandet sker antingen med maskin på bord eller ock för hånd å golvet, och flaskorna som användas förfärdigas i Amerika ofta av aduceringsjärn samt torrfärskas tör att bliva riktigt starka och håll-bara. De slås eljes lätt sönder vid det kastande i hög, som de ut-sättas för vid tömmandet. Formsanden och formmassan som användas skilja sig till sammansättningen ej från dem som nyttjas i fintack-järnsgjuterier,* och sanden maste likasom denna vara ytterst finkornig, så att de färdiggjutna pjäserna må komma att hava en slat och fin yta. Massan fuktas med vatten eller olja. Kärnorna förfärdigas oftast i maskin av skarpkantig eldfast sand med bindmedel, det van-
ligaste utomlands harts eller stärkelsemjöl,** och de torkas ytterst skarpt före inläggandet i flaskorna (c:a 175°). Till följd av aduceringsjärnets stora krympning under stelnandet vill det uppstå sughal i pjäsernas tjockare delar, men kan man förekomma delta dels genom ett rått placerande av ingöten och små sjunkhuvuden, dels och bast genom att vid sådana grövre partier i formen inlägga järnstycken, som sen efter gjut-ningen verka hastigt avkylande på motsvarande delar i godset, då järn kan till de senare under stelnandet tillflyta från ingötskanalerna. En del aduceringsgods kan även gjutas i kokiller, men dessa måste då användas något uppvärmda, ty eljes spricka de helvita små pjäserna sönder.
Den större skänken, vari utslaget göres från ugnen, bör vara för-sedd med bottenhål, tärning och stoppare som en martinskänk, ty då håller sig järnet varmt och kvickt under slaggläcket hela tiden man från densamma tappar i handskänkarna, och man slipper då i de senare och i formarna få med av slaggen.***
Kokillgjutna aduceringspjäser slås genast ur formen så lort de stelnat och inläggas i avkylningsugn. De som gjutits i sandf orm få svalna i denna tilis de åtminstone kommit ned under brunvärmen, ty eljes spricka de lätt sönder. Härefter frigöras de från sand och snabbflaskor med gångjarn, som kan avtagas formen så fort denna är färdigformad. Endast vid större pjäser användas dar gjutjärnsflaskor.
* Se under gjutning.
«* I Arvika såsom varande bättre olja och harts.
»** Skankar och skopor måste upphettas skarpt före järnets itappande.