TACKJÄRNETS KAFFINERANDE OCH FÄRSKANDE
435
kol sedan allt efter som färskpulvret verkar färskande i pjäsens yta utvandrar molekyl för molekyl ehuru med från kärnan allt mera till-växande hastighet, varigenom som slutresultat erhålles färdigfärskade pjäser med endast mjukt järn i ytan och med inåt alltmera tilltagande kolhalt.
F. Wüst åter anser sig hava skäl för den förmodan, att reak-tionerna förlöpa på följande sätt.
Först sonderfaller cementet i ferrit och temperkol
Fe3C = 3Fe + C
Härefter oxideras en del av temperkolet i gjutstyckets yta till kolsyra, denna intränger under ytan och oxiderar nytl temperkol, då koloxid uppkommer, som vandrar ut i cementeringspulvret och där oxideras på nytt till kolsyra, vilken nu i sin ordning invandrar i järnet och oxiderar mer temperkol o. s. v.
O2 + C = CO2
CO2 + C = 2CO
2CO + 20 = 2CO2 o. s. v.
Moldenkes föreställning, som fullständigt sammanfaller med våra gamla erfarenheter angående aduceringsprocessens förlopp, lorde dock utgöra en naturligare och bättre forklaring än Wüsts. Dels kan ju ej förnekas att i den mot aduceringen motsatta brånnstålsmetoden mjukt nästan kolfritt smidesjärn upphettat i fast kol kolbinder sig molekyl för molekyl, molekylledes från ytan inåt, dels är ju helvitt kiselhaltigt tackjärn fritt från åtminstone större porer, vadan man måste förutsätta, att de där gasvandringarna väl skulle ske på så sätt, att det fasta järnet i sig löste gaserna i fast form och så läte dem pul-sera ut och in. Gängen är nog i stället så, att det under upphett-ningen mellan vissa temperaturer avskiljda temperkolet (om man såsom i Tyskland drifver uppglödgandet till än högre temperatur samt längre tid utsätter järnet för oxidationsämnets inverkan) först strax under ytan och sedan längre in vid stegrad temperatur åter loser sig och då börjar vandra från järnmolekyl till järnmolekyl mot den kol-fattigare ytan. Och något skäl lärer ej kunna anföras emot, att det inne i ett fast stycke befintliga ävenledes fasta kolet (temperkolet) skall kunna vandra till kolfattigare järnpartier — här emot ytan — när i brännstälsprocessen det utanför varande fasta kolet, som blolt ligger an så att säga fläckvis mot det kolfattiga stängjärnets yta, kan genom de fläckarna (portarna) vandra in i stängjärnet allt längre in mot kärnan. Kolets vandring inåt börjar här vid c:a 750° och går sedan allt raskare med stigande temperatur. Visserligen är på senare tider förklarat, att även vid brännstälsprocessen gaser, däribland koloxid, spela viss roll, men vi hava dock från järnverken exempel på, dels hurusom stagjärn, som i glödande kanaler hela kanalen utefter