436
JÄRNETS METALLURGI
väl varit utsatta för koloxidatmosfär överallt, men endast på ett enda ställe legat i en glödande tackjärnsklots, blott i den senare under lidernas lopp uppkolats, och likaså att om en smidesjärnsdubb in-gjutes i en grov pjäs av vitt tackjärn den biir stålartad inne i tack-järnet vid ett par års jämn ljusröd glödgning i vägg i en martinugn, samtidigt som tackjärnsblockets ytteryta biir nedfärskat till smidbart järn. Härmed må för resten ej alls vara sagt, att ej såval vid adu-cering som cementering gaserna kunna vara av betydelse även de, ty vid lämplig temperatur loser ju järn säväl syre som koloxid och kolsyra om ock kanske minst villigt just vid de vid dessa processer använda temperaturgraderna.
Några lagar för temperkolavskiljandet ha av F. Wüst & C. Geiger genoin direkta experiment och undersökningar klarlagts.* De lyda: l:o. Avskiljandet av temperkol börjar redan vid lägre temperaturer men stå då temperatur och åtgången tid i omvänt forhållande till varandra.
2:o. Huvudmängden av temperkol bildas plotsligt så fort en viss -av de i järnet ingående legeringsämnena beroende —■ temperatur nåtts. Ju högre upp denna temperatur ligger smältpunkten ju större biir detta ögonblickliga avskiljande av temperkol.
3:o. Har temperkol en gang avskiljts ökas mängden av detsamma föga genom längre fortsatt glödgande vid samma temperatur.
4:o. En rask eller långsam avkylning av de glödande proven har föga inverkan på temperkolshalten, men rätt avsevärd på gjut-pjäsernas styrka och seghel.
5:o. Innehålla gjutstycken redan genom glödgning erhallet temperkol, så kan dess mängd stegras dess mera, ju mera man vid den nya glödgningen kommer upp till en viss given temperaturpunkt.
C. R. Namias har funnit att näst slagg med inblandade järnpar-tiklar kommer såsom goti aduceringsmedel en blandning av järnoxid och kalk.**
I Förenta Staterna, där mera än 10 ganger så mycket (850000 å 900000 ton) aduceringsgods tillverkas som i alla andra länder till-sammans, räknar man på, alt gott dylikt bör visa en brottbelastning av 35,5—36,5 kg pr mm2 vid en förlängning av 10—18%. Det mesta aduceringsgodset går dar till delar i järnvägslastvagnar, därnäst kommer lantbruksmaskinerierna, vanliga vagns-, släd- och ridpersedel-delar, rördelar och husgerådssaker.***
* Se härom mera 8. u. E. 1905, sid. 1135.
** Om undersökningar av temperprocessen av Namias och Savoia, se vidare S. u. E. 1909, sid. 1037.
*** Om provning av færdiggjort aduceringsgods se S. u. E. 1900, sid. 671 och 1909 sid. 1202.