456
JÄRNETS METALLURGI
lös i kanterna, och när smältans »hyfsning» kan försiggä fritt och ledigt, utan obehag av ojämnheter från i förtid nedsmälta färskor.
För litet slagg har man åter, om en foregående smälta visat sig fast och hård, om slaggrusornas antal visar sig ringa vid tillställningen, om elden visar sig »torrare» och mörkare än vanligt, om råjårnet faster envist och hårt vid speltet, om koket mer än vanligt fördröjes, om fårskoina efter koket bli små och fasta, om smältans kanter kännas hårda föi speltet och om droppjärn vid smältans hopslagning utrinner ur hennes formända. Vid för liten slaggmängd skall densamma i tid ökas medelsl inkastande av »stockslagg», och helst vid bardens till-ställning.»
Angående olika goda kois inverkan sager Jacobsson bland annal: »Lancashiresmidet är kanske det känsligaste för kolens olika be-skaffenhet. Hårda, torra och stybbiga kol giva upphov till hård-arbetad och rå gang, lösa och sura kol verka till motsatsen. Torra fasta och stybbefria kol, framställda av frisk, medelåldrig skog, äro de for goda smidesresultats vinnande lämpligaste. Sura, lösa och stybbiga kol ge dels upphov till hög kolåtgång, men även till stor avbränna, tv stybben håller vanligen sand och dennas kiselsyra fordrar oxiderandel av mera järn för sitt mättande, och härav framgår viklen av alt kolen som avses för lancashiresmide väl vaskas fore inkastandet i härden.
Så mycket kol böra all tid hållas uppeldade i härden som behövas för varje påspettning eller uppbrytning, så att ej kalia kol vid dessa komma ned under järnet, ty det senare försenar smältandet av tack-järn eller färskor.»
Angående slaggernas sammansättning under de olika arbetsperi-oderna i lancashirehärden lämnar tabeil LXXIH, sid, 458—459, ungefär-ligt begrepp och overgå vi nu till beskrivandet av arbetets gåiig vid lancashiresmidet.
Lancashireprocessens praktiska utförande. Då foregående smälta uttagits ur härden rengöres den senare på så sått alt alla slagg-rusor och slaggansatsér, som hildat sig under foregående charge på väggarna och i valvet, lösspettas och sammankrokas i hiirden. Botten-slaggen uppspellas också och smeden ser efter om han i härden har lagom myckenhet av färskslagg för nästkommande smällgöring. Ser han härvid alt härden innehåller för mycket slagg, så krokar lian ul tillräckligt mycket slaggrusor eller avtappar en del flylande slagg, ser han åter all slaggmängden ej är tillräcklig, går han bort Lill smält-hammaren och luger därifran pä skyffel 110g med sinällliuiiiiiiarslagg lill fyllandet av härdens slaggbehov. Sedan inkastar han så mycket »Iriska» kol i härden, att kollagret når upp över formorna samt ned-rakar härefter på dessa kol från eldbryggan del förvärmda lackjäinet lill den nya smältan, placerande tackorna vinkelrätt mol formlinjen. Sedan han placerat tackjärnet i ett jämnt lager mellan formväggarna öser han över detsainma mera kol och drager på bläster lill formorna,