TACKJÄRNETS RAFFINERANDE OCH EÄRSKANDE
455
med hårdsatt, vid en del med »lagom satt» beskickning samt alltid med stärkt kalkhaltig! masugnsslagg (singulo- till sesquisilikat).
Slaggerna:
N:o 1. Vit, tjock slagg, kallad för färsk slagg, rinner trögt och har vit färg (färg som smält och i ljusskalan). Den vill ge ett lorliulll smidesjärn och håller enligt Jacobsson över 66% Fe.
N:o 2. Vit, tunn slagg, kallad lagom färsk, rinner kvickt med vit färg och lossnar medan den ännu är varm lätt från spettet. Den anses vara den bästa färskslaggen, ger ett lagom mjukt smidesjärn och håller nära eller blott litet över 66 % Fe.
N:o 3. Röd och tunn slagg, något för rå, rinner kvickt med röd färg, fastnar hårdare vid spettet än näst foregående, ger elt råaitat stängjärn och håller endast omkring 60 % Fe.
N:o 4. Röd och tjock slagg, kallad alltför rå, rinner trögt med röd färg, samt är oduglig som lancashireslagg samt forekommer ytterst sällsynt, håller blott 55 ä 60% järn eller under.
»1 allmänhet kalias slaggen rå när den med rödaktig färg ur härden flyter trögt, liksom vältande, pösande och seg samt stelnai fort pa spettet och hårt laster vid detsamma i tjockt lager. Den äi då svartgrå och blåsig i brottet. Sådan är den vid nödsatt och rågående tackjärn under järnets nedsmältning och under råbry tningai na.
Den färska slaggen är återigen kvick och rinner kilt ut ur härden eiter spettet, lysande mjölkvit, samt håller sig länge kvick. Den loss-nar lätt från speltel och är kali svart, tat och tung saml håller som sagts mycket järn. Den erhålles vid farskgående tackjärn, samt isyn-nerhel under färskbrytningarna efter koket ävensom då smältan göres (rinnsløgg).»
Om slaggens mängd säger Jacobsson:
»Man har för mycket slagg i härden, om en foregående snuilta visat sig lortfull, om antalet slaggrusor är mycket stort vid bardens tillställning, om slaggen av biastern kastas ymnigt omkring i härden bland kolen, om smältningarna av tackjärn, råjarn och färskor ayse-värt hindi as oeh om koket är svårt få i gång trots ihärdigt och Hitigt arbete. Under sådana forhållanden skiljas järn och slagg svårt från varandra, gangen biir »oren», järnet »slaggfullt» och löst och avbiän-nan stor. Ser man, att man har för mycket slagg, så skall man genast avtappa till lagom kvantitet. Dylik avtappning sker genom alt spettet införes genom ett av slagghällens övre hål och därpä langsam! utdrages.
Lagom slagg har man i härden, när slaggen spelar blotl så mycket att ej därigenom smältningsprocedurerna av tackjärn, räjäin och l'ärskor förhindras, när den vid uppbrytningarna står så högt, att spettändan slaggtäckes 90 ä 120 mm längt, när koket går med normal häftighet, när färskorna bli lösa och lagom stora, när smältan kännes