TACKJÄRNETS RAFFINERANDE OCH FÄRSKANDE
477
och arhetet i ugnen längre tid, inen puddeljärnet blii senigare, d. v. s. tågigaie om ock något hårdare, äro kisel- och manganhalterna åter små i tackjärnet förkortas processen, och man får elt mjukare men vanligen sämre järn.
Då puddel st ål skall framställas (Feinkorneisen), så drives av-kolningen ej sä längt, sulan vändes blotl en gång eller ej alls, och man söker sköta bollningsarbetet så vitt möjligt är under den skyd-dande slaggen.
Helst använder man vid framställning av injukt järn ett kisel-fattigt något inanganrikare helvitt tackjärn, till stål åter etl gråare tackjärn i blandning med manganrikt spegeljärn, varigenom svavel-halten ininskas hos produkten. Vid Surahammar är tackjärnet i inedeltal halvvill och insättes förvärmt till rödvärme.
Antalet charger i dygnet varierar från 10 a 12 vid stålpuddling till 16 ä 18 vid vanligt stängpuddeljärn, avbrännan är vid stå] och vid finare mjuka kvaliteter 9—16 %, vid sekunda mjukt järn 6 a 8 %, medan dygnsproduktionen i Tyskland är vid stål c:a 2 och vid sekunda järn c:a 4 Ion samt kolåtgången vid del förstnämnda 1600 vid det senare 760 kg per Ion lupper.
/i. Götjämsmetoderna.
Historik. Man har i allmänhet ansett, all tackjärnets färsk-ning till flytande stål och järn år av yngre datum eller först alt räkna från hessemermetodens uppfinnande, d. v. s. fran metoden alt färska tackjärn, genom all blåsa luft genom detsamma, ly först några år efter denna uppfinning framträdde Uchatius och bröderna Marlin med sina metoder, men som vi nedan skola fin na torde gotstålsmetoderna kunna räkna sitt första framträdande 100 år längre tillbaka än så.
Uchaliimetoden. Redan 1781 beskriver Sven Binman en i England då brukad stålframstiillningsmetod, som i det stora hela sammanfaller med den metod, som i slulet av 1850-talet av Uchatius patenteredes och därefter infördes i Sverige. Rinman hade fått fullständig beskrivning å densamma av bergmästar Quist, som själv seti den utövas i stor skala vid Lower-mill järnverk, fyra mil från Whitehaven nära Egremont. Quist säger, att Esquire Bacon (troligen senare utnämnd till lord) varit uppfinnare av metoden och för densamma byggt förenämnda järnverk saml efter erhållet privilegium dår drivit den en lid samt senare overlåtit både verk och privilegium till en »mäster Woods», som vid Qvists besök hade 6 ugnar för densamma i gång också vid Marthars järnverk. Delta verk hade en masugn i Glamorganshire och vid denna tappades tackjärnet ned uti en tack-järnsränna (förmodligen lersmetad), »vårs bolten var füll av ’/s-tums hål, varigenom järnet likasom genom ett såli föll ned till 8 lots djup
* Järnets Historia sid. 410.