480
JÄRNETS METALLURGI
bära), dels bestämde, att han skulle få förfärdiga sin kanon vid franska kronans kanonverkstäder i Ruelle samt anslog medel till byggandet av en gjutugn härför. Bessemer teste då hem till London för att låla förfärdiga lämpliga tegel till sagda ugn. Han saknade visserligen full-komligt all kännedom om metallurgiska processer, vilket han ännu i sitt jubileumstal angav såsom en stor lycka, ty, sade han: »mina er-farenheter, då det gäller uppfinningar, visa, att intelligenta fabrikanter nog kunna göra många små förbättringar i flera avdelningar av den egna tillverkningen, men dessa förbättringar representera blott obe-tydliga framsteg, vilka enligt sin natur tätt ansluta sig till dagligen av dem använda arbetssätt, under det att åter de stora uppfinningarna alltid göras av folk, som ej ha någon som helsl kunskap om fabrikationen i fråga!» Dessa Bessemers ord jävas dock i någon mån av hans förfaringssätt vid detta kanonexperiment, ty han beslöt bygga ej en vanlig reverberugn för gjutningen utan »för att få stärkt järn» en dylik, som då allmänt användes vid raffinering av tackjärnet i pud-delverken, d. v. s. med bläster i eldbryggan och med ned mot badet från denna riktade formor. Han hade således sett dylika ugnar och visste, att puddeljärnet var starkare än gjutjärn. Först anordnade han nu en dylik reverberugn i sitt bronsfärgsverk och då han i den inlade tackjärnsstänger till smältning och genom för mycket bläster-päsläppning saml för litet gas fick en skarpt oxiderande men relativt kali låga, så färskade en del av stängerna på ytan till mjukt järn, innan varmen i ugnen blev så hög, att deras kärnmassa, ännu tackjärn, kunde urrinna. Ytgodset blev då liggande kvar som tomma »karduser», som reverberugnsfolket plägar kalia dem. Bessemer tog emellertid en krok och drog ut dem samt fann dem bestå av ett rätt smidbart stål och slot sig därav till möjligheten att medelst bläster omvandla tackjärn till stål, och så var bessemermetodens idé av honom funnen. Nu eldade han på en degelugn, vari han nedsatt en degeJ med tackjärn och, då detta smält, nedstack han i detsamma ett lersmetadt järnrör, genom vilket han nedledde bläster samt fick då i degeln ett stålartat järn, varför han 1855 tog patent på uppfinningen och byggde sin forstå fasta bessemerugn, i vilken han från en kupol-ugn nedtappade smält tackjärn och i detta insläppte bläster genom formorna. Alldeles of'örberedd, soin han var, på den sig vid blåsningen bildande höga lågan, kunde han ej hindra, att denna tande eld på hans verkstad. Han omkonstruerade då sin ugn och utförde i densamma några charger, vilkas lyckliga förlopp förledde honom atl den 13 augusti 1856 i Cheltenham hålla ett mycket puffande foredrag om den nya metoden. Den 26 aug. kunde han till Dowlais Iron Works sända 2 st. 10-tums göt, vilka där utvalsades till räls, som vid senare verkställd analys befunnits hålla: C = 0,08%, Si = sp., S == 0,162%, P = 0,428 %, As = sp. och Mn = sp. Dessa räls visade sig oaktat sin oformånliga sammansättning dock användbara (de hade