TACKJÄRNETS RAFFINERANDE OCH FÄRSKANDE
l> 'M
Långshyttan
C Mn Si P
% % %
0,60 0,22 0,024 0,025
0,70 0,28 0,027 0,025
0,80 0,26 0,027 0,025
0,90 0,26 0,029 0,022
1,00 0,27 0,026 0,022
l,1 0 0,29 0,032 0,022
1,2 0 0,28 0,030 0,022
1,30 0,30 0,034 0,022
1,40 0,32 0,035 0,022
1,50 0,40 0,040 0,022
spår till 0,005
H o fors
S Mn Si P S
% % I % *
0,28 0,028 0,02 4
0,2 9 0,030 0,023
spår till O,oo5
De vid dessa verk använda sammansättningarna på normalt besse-mertackjärn angivas vara i %■.
Långshyttan Hofors
c ... . . . 3,84 —4,10 4,36—4,41
Mn . . . . . . 2,50 —3,00 2,98 — 3,06
Si . .. . . . 1,30 —1,00 0,95—0,97
P ... . . . 0,020—0,025 0,019
S ... sp. till 0,005 sp. till 0,005
Till jämförelse med ovan anförda svenska exempel anföres här förloppet vid en amerikansk bessemerblåsning angivet av A. Julian* för en charge, då som vanligt en del rälsskro tillsatts i blåsningens början. Se tab. LXXVIII, sid. 528.
Tackjärnets kiselhalt är ju ganska lika de svenska bessemertack-järnssorternas, manganhalten lägre, än vi numera hava den, och foljden biir alt det i blåsningens början uppstår en bisilikatslagg med huvudsakligast oxiderat järn som bas (mindre manganoxidul), vilken slagg därför under koket verkar skarpt farskande på kolet samt då går upp från 2- liil 4-silikat och högre. Att den är högst i silikatgrad under den moderata koloxidavsöndringen och ej under eller strax efter det livligasle kokel, samt alt den sen ej ens efter spegeljärns-tillsättningen kommer ned under 4,2-silkat, forefaller eget, men kan ha berott på skarp ugnsfoderavfrätning i konvertern, vilket dock synes motsägas av slaggens sjunkande lerjordshalt. Man har nog anledning att tycka, att vid nedblåsning från 0,53% C till 0,0 4 % C slaggens halt av summa järnoxider i stallet borde stigit rätt avsevärt. Nu har summa syre bundet vid järn och mangan stigit sådan obetydlighel soin från 7,5 4 % vid 0,5 3 % kolhalt till 7,8 3 % i slutprovet, då dock manganen fort upp i slaggen även det syre som förut förefunnits såsom i stålet löst FeO.
Transactions American Institute of Mining Engineers XIX sid. 1127.