532
JÄRNETS METALLURGI
nog längt, når man såsom Brüsewitz vid Västanfors till en i avseende på Fe, Si, Mn och C konstant slutlegering. Men då börjar, eller vid sval gang redan förut, konvertern såsom vid Västanfors att »spotta», emedan värmealstringen ej mera tyller varmeåtgången.
Har chargen hållit från början nog med mangan, tager kvar-varande mangan alltfort hånd om den järnoxidul stålet loser, och Produkten är fortfarande rödskörfri, saknas mangan växer åter halten av löst järnoxidul och således även rödskörheten med den sjunkande kolhalten — och väl att märka ock med lägre badtemperatur, ty lägre badtemperatur minskar inverkan mellan C och FeO, då kolhalten kommit ned till ett par tiondedels procent eller något mera.
Samtidigt som järnets så att säga fasta legeringsämnen (C, Si ocJi Mn) avtaga, växer dess förmäga att lösa ej blott järnoxidul utan även gaser och bådadera i högre grad ju svalare badet är, så att kaligående charger ge både mera pösande och rödskörare stål än varmgående — även om ursprungliga manganhalten var så låg, att den praktiskt taget försvann redan med raffineringen. Varst poser vid tappningen i kokillerna kali manganfattig metal] av 0,0 4 % eller 0,0 3 % kolhalt*
T i 11 s ä 11 n i n g a r n a s verkan :
Sätter man till rödskört gasrikt stål:
l:o enbart manganfritt rikprocentigt kiseljärn i tillräcklig mängd bli götena väl blåsfria men deras stål fortfarande rödskört,
2 :o enbart ren aluminium biir resultatet detsamma som vid kiseln, 3:o enbart kiselren mangan bli götena blåsiga men stålet rödskörfritt.
Kisel och aluminium formå binda gaserna, men ej alt åtminstone reducera så mycket FeO, att ej en del rödskörhet orsakande sådan biir kvar. Manganen formår omsätta all FeO, men ej att binda gaserna. Detta galler vid i praktiken använda mängder, huruvida vid abnorma tillsättningsmängder andra forhållanden inträffa är mig veter-ligt ej visat.
Vid o normalt gående blåsningar inträffar ibland, såsom Leffler säger, alt formorna gro, d. v. s. all kring desamma bilda sig strutar av grafit, tackjärnet har då genom överhög hetta i masugnsstället upptagit dels mycket mangan och till följd därav även betydligt mera kol än manganfattigt järn kan hålla. När nu, under raffinerings-perioden i konvertern, manganen oxideras, måste järnet släppa kol-överskottet, då detta avskiljes som grafit och det isynnerhet dar som de kalia blasterstrålarna träffa järnet, därvid bildande strutar, som allt mera uppflylta blästerns begynnelseberöring med hadets massa. Genom att biastern då får kortare beröringsväg i denna går blåsningen långsammare, men så småningom biir dock en allt större del av del kvarvarande i järnet bundna kolet förbränt och då återloser järnet
* Sällan framställd i bessemer, men förr för visst andamål vid Kallinge och Ham-marby martinverk (varmklippt spik, fordrande rödskört järn).