TACKJÄRNETS RAFFINERANDE OCH FÄRSKANDE
CQ
åter löser sig antagligen en del i det bildade mangansilikatet,* en del loser sig i själva järnet, medan återstoden av de häftigt upprusande gaserna piskas samman med järnbadet till emulsion. Denna del och den, som lösts i järnet, oxiderar i sin ordning mera kisel och mangan, medan oupphörligen nytillförd luft fortfar att oxidera i samma proportioner som förut Fe, Si, Mn och C.
Med varje nytt tidsmoment växer emulsionens halt av FeO och därmed ock dess oxiderande verkan på Si och Mn och med den till följd av de sénares oxidering växande temperaturen växer ock intensiteten av dess oxiderande verkan på först kisel och mangan och sä efter en viss nådd högre temperatur på kolet. Men till följd av den i sur bessemer snabbt tillväxande badtemperaturen tillväxer ock snabbt det fria — luftsyrets oxideringsformåga och efler fler eller färre sekunders förlopp har denna nått sådan styrka att ej längre så mycket syre når igenom, att det räcker till att förbränna all bildad koloxid, utan att en del av denna börjar utströmma genom konvertermynningen, d. v. s. koloxidlågan börjar framträda.
Allt mera ökas varmen, allt intensivare verkar det fria syret, snart uppkommer av detsamma intet mer över badets yta — kolsyran forsvinner alldeles i gasblandningen. Men även järnoxidulens verkan biir intensivare, koloxidbildningen och med den lågans längd tillväxer för att i regel vid valgående blåsningar nå sitt maximum vid badtemperaturens maximum. Vid för heta blåsningar åter kan kolets oxidationsbegår stegras till den grad, att slaggen momentant mister i oxidationsformåga dels genom för stor järnoxidulreduktion, dels genom att från ugnsfoderl upplöses för mycket SiO2, och då mattas kanske lågan för att, när den nu ensanit på kolet verkande luften kylt badet och på nytt oxiderat nog med järn, åter tilltaga i längd — men ej i vithet och glans. Luften kan nämligen nu, sen kisel och mangan i det närmaste förbränts, verka något avkylande.**
Emellertid är vid valgående blåsningar badtemperaturen något så när konstant under hela den starkaste färskningsperioden, ja växer, som vi seit av här förut anförda exempel, till och med fortfarande, om kvarvarande kisel och mangan åter börja oxideras, sen huvud-massan av kolet bortfårskats, då naturligtvis den tilltagande kolför-tunningen gör koloxidbildningen mindre intensiv.
Vi komma nu till slutmomenten. Badet biir allt fattigare på kol, kisel och mangan, losningen så att säga allt mera utspädd, man kan säga att järnet kvarhåller med allt mera växande kraft de obetyd liga delar av legeringsämnena som ålerstå, men fortfarande strömmar luft igenom, förbrännande nu mest järn och allt mera oxiderande upp slaggens jänwxidul till järnoxidoxidul, och fortsätter man blåsningen
* I förut anförda exempel åtgår all kiselsyra att bilda monosilikat med mangan-oxidulen.
** Se Allmänna Metallurgien.