560
JÄRNETS METALLURGI
luftregeneratorerna mäste givas betydande större tegelmassa än gas-regeneratorerna. Vid t. ex. den utmärkta stenkolsgas som ovan räk-nats med skulle, om den inkomme 500° varm i regenalorkammaren, behövas blott hälften så stor tegelmassa i gas- som i luftkamrarna. Ju fattigare gasen blir, ju mera närma sig emellertid de två tegelbehoven varandras storlek, och när man så kommer till ved- och torvgaser, som ingå i ugnen föga varmare än luften, blir forhållandet omvänt, och gasen bör få större tegelmassa än luften eller ungefär som 1,2 : 1.* Man får således helt och hållet beräkna regeneratorernas tegelmassa efter gasslaget. Under de sista åren har ju regel varit, att våra martinugnar byggts för uteslutande stenkolsgas och mångenstades blir så väl fortfarande forhållandet, men stenkolens ökade pris torde dock göra, alt Hera järnverk komma alt återgå liil våra egna bränslen — om ej uteslutande så väl dock till utdrygning av stenkolen. Våra unga konstruktører få då lämpa sina konstruktionsberäkningar därvid efter varje sårskilt fall. Att här i tabellform uppställa redogörelse för varje möjligen tänkbar bränsleblandning skulle taga för mycket ut rymme i anspråk och behöves ju ingalunda, då dylika beräkningar äro ytterst enkla all utföra, utan är nog att som standardsiffra an-teckna, att vid medelstora ugnar — d. v. s. om 15 ä 18 tons — en kompakt restegelmassa av 5 m3 per Ion stål kan anses lagom för alla regeneratorkamrarna tillsamman eller per regeneratorpar (1 luft-regenator + 1 gasregenator) 2,6 m3. Fiera vetenskapsmän** hava försökt att på teoretisk väg beräkna rätta restegelvolymen, därvid utgående Iran den av gaserna alstrade värmemassan, teglets värmeabsorptions-förinäga och gasernas värmeabsorplion genom ledning och strålning, men hava därmed gjort niera ont än gott, då deras beräkningar alltid resulterat i für små värden och ibland kommit folk alt bygga efter dem. då ugnarna blivit bränsledyra.
Endast forstå dagen en ny ugn är i gång gälla för värmemed-delandena rent tegels koefficienter, ty dels börjar genast »sot» i ständigt tjockare lager avsätta sig, dels börja teglens inre massa ändra sig till allt mer växande porositet och av båda orsakerna minskad effektivite, dels minskas med ökad igensotning stundligen gasernas uppehållstid i kamrarna in. ni. m. m. O. Friedrich har därför fullkomligt rätt, som säger,*** att »man, då det galler kamrarnas kubikinnehåll, är helt hänvisad till erfarenhetsvärden om rymdbehovet per ton insats, och all man bör taga liil detsamma rikligt». De värden han anför äro emellertid avsevärt mindre än våra, vilket finner sin forklaring i, all' man i utlandet, dår bränslet är billigare än hos oss, ej behöver så ängsligt bemöda sig om sparsanihet därmed.
* Vid masugnsgas ännu större föihällande.
”* Från L. Rinman, vårs beräkningsregler vi följde här i Sverige i början av 1870-tolet till F. Mayer, S. u. E. 1908 sid. 756 o. F. Castek Ö. Z. f. B. u. H. 1911 haft. 1—3.
*** S. u. E. 1910 sid. 980.