48
JÄRNETS METALLURGI
Upprepade glödgningar orsaka järnets svällande och mindre spec. vikl.
8:o. Smid- och vällbarhet.
Med eit järns smidbarhet menar man hum lall det är, alt medelst hamring, valsning eller pressning ulräcka eller formförändra i uarmt lillstånd. En utmärkande egenskap för tackjärn är, all det röd- eller gulvarmt ej alis låler smida sig, inen däremot har man en del tack-järnssorler, som till en viss grad låta hamra ut sig i kallt lillstånd. Smidbarheten i egentlig mening avlager med växande kolhalt. Delta står i närmaste sammanhang med järnets egenskap att vid tillräckligt hög hetta och tillräckligt långvarig upphettning erhålla en grov-kristallinisk textur, s. k. bränt brott. .lu högre kolhalten är, vid ju lagre temperatur biir järnet grovkristalliniskt. Termen grovkristallinisk använd i teknisk betydelse — ej mikrogiafisk. Niir ett jiirn biir bränt, rasar det sonder under hammaren och pressen eller i valsverket, år då vad vi säga osmidbart. .Ju högre elt jiirn kan upphettas utan att så rasa sönder, ju mjukare är del all bearbeta och således ju smid-barare är det. Men kolhalten inverkar iiven så till vida all ju högre den är, ju mera kraft fordrar nedsmidningen vid samma temperatur, så all en stålprovare genast vid första hammarslagen känner på två lika högt upphettade stålstycken, vilket som är det mjukare, d. v. s. kolfriare. På smidbarheten inverka. även andra legeringsämnen och Here i ännu högre grad än kolet. Vid vnllbarheten skiljer man sedan gammalt mellan vällning och hopvällning, vällbarhet och hopvällbarhet, eller vällning och hopsvetsning. T. ex. giver man en smed order om »atl välla» eil järnstycke och därefter bearbeta del, menar man, alt smeden skall upphetta det så högt, del tål, utan alt del blir bränt och därefter smida hop det med kraftiga slag, så att i stycket befintlig slagg eller gaser (i blåsor) må utpressas, medan om man begär, alt en smed skall välla hop, svetsa hop eller svetsa vid ett stycke vid ett annat, han bloll behöver taga upp dessas temperatur, så att han får, vad man sager en pålillig väll. Med en pålitlig viill menar man en sä god hopsmidning eller så atl säga hopknådning av de båda ytorna, att skarven blir lika eller nära lika stark som åtminstone del svagare stycket. Della är i sin lur möjligt endast om järnmolekylerna i del ena styckels yta bringas att fullständigt häfta vid (addera till) yt-molekylerna i det andra, och detta är omöjligt, om ej de båda ytorna befrias från oxiderat järn. När styckena för hopvällningen upphettas, överdraga sig de upphettade ytorna med glodspån. Fe8Q4. Vid hög temperatur är denna smältbar, så att å mjukaste götjärn, som tål att upphettas ända till 1,200 och mera utan att bli bränt, behöver man blott till så hög varme upphetta styckena och att på lämpligt sätt smida hop dem. Oxiden pressas då ut ur skarven och addition upp-slår. Vid välljärn får man än lättsmältare »slagg» och än lättare god väll, emedan dylikt i sig håller litet kisselsyrehaltig slagg. Ju kol-